Lästips: Ingerö om kulturstödet

Johan Ingerö om kulturens verkliga dödgrävare - de som vill reglera den sönder och samman i ett moln av skattepengar.

Skrev om saken i oktober, Kulturvänsterns ångest.

• Seek and Destroy! Johan Ingerö, 26/2 2007

Med pippi på andras pengar

Schyman med väninnor tilldelades i veckan 400.000 kronor av den statliga "Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt". Pengarna fick inte gå till partier, varför Feministiskt initiativ under 2007 titulerar sig "folkrörelse".

En "folkrörelse" är en vänsterorganisation som institutionaliserats och medelst skattemedel gjorts oberoende av både medlemsantal och -engagemang. Första delen av ordet, "folk-", signalerar att det är folket som tvingas svara för finansieringen.

Efter nederlaget i september råkade (fi) in i en ekonomisk kris, valarbetet hade tömt hela kappsäcken med guldmynt från donationer och Schymans år som högavlönad politisk vilde i riksdagen. Precis som det är "tillfället som gör tjuven" var det frånvaron av val 2007 som gjorde att partiet kunde lova att inte ställa upp i något. Några hinder för att som tidigare utlovat ställa upp i nästa val, till EU-parlamentet 2009, föreligger inte enligt partiet.

I förra veckan önskade sig Gudrun Schyman sagofiguren Pippi Långstrump på mynten istället för Kungen, eftersom han "rimmar illa med demokratiprocessen". Hon lär inte få sin vilja igenom i den frågan, istället kan hon glädja sig åt "Feministiskt initiativ" textat på en fet check från staten. Att bidraget kanske inte rimmar med demokratiprocessen har Schyman nog överseende med - har man pippi på andras pengar så har man.

• "Fi är inget parti", SvD, 20/2 2007

Skrev i oktober 2006 om den statliga delegationens miljonrullning (se längst ned i texten).

Industrifonden jam session

Förlusttyngda Stockholm Jazz Festival hotas än en gång av nedläggning enligt festivalens styrelseordförande Sven-Åke Johansson, tillika styrelseordförande i en av de tre delägarna - statliga Industrifonden.

Det har inte hjälpt att man de senaste åren bjudit in kända artister utan tydlig jazzprofil som lockat en större publik. Istället hoppas Sven-Åke Johansson att politikerna ska skjuta till ytterligare skattemedel - och lovar att i så fall bara välja renodlade jazzartister i framtiden, vilket i praktiken kommer göra festivalen ännu mer beroende av skattepengar.

Så kan bara en jazzälskare med bidragstycke resonera, vilket väcker nästa fundering - varför satsar Industrifonden på Stockholm Jazz Festival?

Stiftelsen Industrifonden som idag förfogar över 3,5 miljarder kronor bildades av staten 1979 för att på marknadsmässiga villkor agera riskkapitalbolag. Investeringskriterierna är hårda, fonden får endast satsa på "produktorienterade företag med teknisk höjd och exportpotential" vilka har en "stark ledning, en unik affärsidé och goda utsikter till lönsamhet på en internationell marknad".

När Industrifonden trots reglerna gick in med flera miljoner som delägare i Stockholm Jazz Festival visste man med all säkerhet att det skulle bli en stor förlustaffär, eftersom inga andra jazzfestivaler i världen någonsin gått med vinst. Är det vad man definierade som "på strikt affärsmässiga grunder"? Och kan det kallas riskkapital när det aldrig fanns en chans till avkastning?

Eller påverkades beslutet möjligen av att Industrifondens ledning - både VD:n och styrelseordförande - hyser ett stort jazzintresse, och den senare även är ordförande i föreningarna Jazz Club Fasching och Mer Jazz i Sverige vilka båda drar nytta av festivalen?

"[...] vi har sagt i styrelsen att det ligger inom ramen för våra stadgar."
Industrifondens styrelseordförande om hur jazzmiljonerna stämmer med uppdraget från staten och de hårda investeringskriterierna.

Nu hör det till saken att slöseri på makthavares fritidsintressen inte är ovanliga företeelser inom den offentliga sektorn, det må vara i form av spektakulära kulturprojekt vilka skänker stjärnglans, eller mer direkta belöningar - som t.ex. Folktandvården i Landskrona vilka blev "Guldpartner" till fotbollsklubben och fick gratis säsongskort och flotta resor.

Glädjande nog vill politikerna inte höja bidragen, utan anser att det borde räcka med vad festivalen inkasserar från Industrifondens "koncernsyskon" - de likaledes skattefinansierade institutionerna som redan är sponsorer - Kulturförvaltningen, Stockholm Visitors Board, Länsstyrelsen, Sveriges Radio, Rikskonserter och Konserthuset.

• Jazzfestival hotas av nedläggning, SvD, 10/2 2007
• Industrifonden diggar jazzmusik, DN, 23/9 2003
• Stockholm Jazz Festival

Nytt från bidragsdjungeln

Förr skämtades det friskt om Sovjetunionens centralstyrda planekonomi och omfattande femårsplaner. Nuförtiden, när Sovjet fallit i glömska och Europa domineras av en fredligare union, är det märkligt tyst på högerkanten om Bryssels många planekonomiska stödprogram. Under innevarande år är den totala budgeten för unionens alla bidrag hisnande 1.062 miljarder kronor.

• EU-budgeten för 2007 klar, SvD, 30/11 2006

I På onsdags presenterades EU:s nya landsbygdsprogram för Sverige, som under de kommande sju åren ska ge 35 miljarder kronor till att stärka utvecklingen utanför städerna. Kanske blir det äntligen ett nytt ostens hus i Burträsk? Det gamla gick i konkurs när bidragen tog slut förra gången.

• 35 miljarder satsas på landsbygden, SR Östergötland, 24/1 2007

Även ungdomen måste stärkas, för 8 miljarder kronor ska myndigheterna fostra unionens unga till att bli engagerade EU-medborgare.

• Ung och aktiv, Hela Gotland, 18/1 2007

Inkomsterna för lantbrukare inom EU ökar, främst eftersom politikerna blivit ännu generösare med jordbruksstödet. Den genomsnittliga inkomsthöjningen inom unionen blev +2,6 procent mellan 2005 och 2006, mest i Nederländerna (+17,6%) och Frankrike (+8,6%). Sedan år 2000 har böndernas inkomster stigit kraftigast i Lettland (+222,6%) och Estland (+226,7%).

• Ökad inkomst för EU-bonden, ATL, 8/1 2007

Trots att alla bidragskossor inte existerar i verkligheten producerar unionens bönder berg av livsmedel som inte finner några köpare. Eftersom det tydligen bor en liten folkhälsofascist i varje regleringsivrande byråkrat föreslår man att unionen ska skjuta till 75 miljoner kronor till frukt- och grönsaksproducenterna, vilka redan får 14 miljarder kronor per år, så att dessa i folkhälsans namn kan "skänka" osäljbara varor till barn och gamla.

Förslaget har nästan bara vinnare, både EU-byråkratin och producenterna får bra PR, unionen blir av med osäljbara överskott och som en inte helt oäven bieffekt förväntas barn & gamla följa överhetens pekpinnar och äta mer grönt. Men precis som vanligt är det skattebetalarna som tvingas stå för hela notan när politikerna visar handlingskraft.

• EU-kommissionen försöker pr-kuppa med fruktstöd,
  DN, 24/1 2007

Stödpengar finns även över företagen. I databasen EUGA, som sammanfattar alla offentliga stöd runt om i Europa, finns bidrag till ett värde av 520 miljarder kronor att söka. 80 miljarder av dessa är vikta för IT-branschen. Tidigare gavs EU-stöd upp till 50 procent av projektets kostnad – den gränsen är nu höjd till 75 procent.

• Över 500 nya miljarder kronor att söka för företag,
  EUGA/Microsoft, 12/1 2007
• Finnes: 80 miljarder kronor Sökes: tålmodiga it-företag,
  IT-Branschen, 16/1 2007

Gigantiska bidragssystem som EU:s utgör den näring som kan få usla affärsidéer att blomma, under en tid snedvrida konkurrensen med kommersiella företag, för att därefter självdö när bidragsutbetalningarna upphör.

När medierna skriver om systemets förlorare nämns oftast besvikna mottagare som får minskade eller indragna bidrag. Alltför sällan talas det om de största förlorarna i systemet - EU-medborgarna, tillika finansiärerna.

Kulturvänsterns ångest

Som tidigare nämnts fick utnämningen av Cecilia Stegö Chilò mången medlem av kulturvänstern att gå i taket. Ty det är så i Sverige, att motstånd mot bidrag och offentlig styrning svartmålas som kulturfientlighet, och önskar man låta folk bestämma själva är så förespråkar man en fördumning av samhället.

Den som anser att kulturen bör vara fri och oberoende av maktens nycker anses vara kulturfientlig - när det i själva verket borde vara tvärtom. Det är de som förordar politikens kvävande överrock och ekonomiska styrning som är den vitala och utmanande kulturens verkliga fiende.

Kultureliten menar att det är den egna kretsen som är bäst lämpad att bestämma åt folket vad som är fint och fult. Statens roll för dessa stötar är att medelst våldsmonopolet tilltvinga sig pengar som kan bekosta finkulturen. Det "massorna" föredrar - ofta föraktfullt kallat "skräpkultur" - måste begränsas (t.ex. regleringar av mängden utländska tv-program).

Precis som HAX konstaterar så tillhör de som nu klagar kultursveriges absoluta överklass, och det är knappast där vi finner det nydanande och intressanta.

Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.
Kulturpolitik – en omöjlighet! HAX, 8/10 2006

Ta den svenska filmen t.ex, som med ett omfattande ekonomiskt stöd blommat upp och gjorde 2005 till det premiärtätaste året sedan 1947. Idag finns det inte mindre än 19 regionala resurscentrum för film och video. Man kan undra om det är filmbolagen och skådisarna som bäst behöver pengarna - eller om vården och skolan kunde använt slantarna bättre. Skattebetalarna står för drygt hälften av filmstödet som fördelas genom Svenska Filminstitutet.

"Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga."
Gustav Möller (s), socialminister

• "Kommer du med mig då?" (2003)
  7.104 kronor per biobesökare i filmstöd (1.267 pers./9 milj.)
• "Falla vackert" (2004)
  4.422 kronor per biobesökare i filmstöd (995 pers./4,4 milj.)
• "Doxa" (2005)
  6.726 kronor per biobesökare i filmstöd (892 pers./6 milj.)

Källa: Sydsvenska Dagbladet, 25/6 2006

Ett annat exempel är bidraget till Pål Hollenders s.k. "dokumentärfilm" om baltisk prostitution. Filmkonsulenten försvarade tilldelningen av bidraget med att "utsugning av låglöneländer" var ett angeläget ämne, alltså av rent politiska skäl.

Han köpte sig prostituerade för svenska skattepengar, förnedrade dem framför kameran, samt upplyste om att varannan ung kvinna i Riga var en hora. Sedan visade han filmen på festivaler och i svensk teve. För detta blev han av en rad kulturradikaler i Sverige hyllad som ett konstnärligt geni.
[...]
Man kan säga att en sak gjorde Pål Hollender bra. Det lär stå i kontraktet med de kvinnor han utnyttjade i Riga att "Buy Bye Beauty" inte får visas i Lettland. Därav kan alla journalister dra en lärdom. Har du gjort ett reportage som inte tål att visas där det gjordes är du förmodligen ett svin. Och har du den klausulen i kontraktet är du ett svin med adekvat självmedvetande.
Maciej Zaremba i serien om Den polske rörmokaren,
DN, 15/11 2005

Kritik mot kulturstödet bemöts ofta med att det är till för att värna konstens frihet. Men, jag som liberal skulle aldrig komma på tanken att att vilja censurera eller förbjuda exempelvis Hollenders filmade sexresa - bara slippa betala för den.

Naturligtvis inser man att om medborgarna helt själva fick välja vad de skulle spendera pengarna på kommer den bidragsstinna delen av branschen vara chanslös. De skulle med ens tvingas lämna sina "fredade hörn" och göra skäl för sin inkomst.

Kulturvänsterns uppror liknar således kampen som de gynnade i olika samhällen alltid fört - den mot de egna privilegiernas avskaffande. De anser sig ha en självklar rätt att verka och leva på andras bekostnad och finner tanken på att behöva förtjäna sin inkomst som motbjudande. Därför är det självklart att de känner ångest och blir oroliga när de inte har en av de rättrogna vid sedelpressen.

Svensk kulturpolitik ser idag främst till producenternas särintresse. Medborgarna anses vara en pöbel som inte inser varken sitt eller elitens bästa. Politiken är som ett kulturens fallskärm som stödjer de vars verk ingen vill ha. Inte främst för att de varit för "svåra" - utan för att de varit för dåliga och därmed inte efterfrågade.

När man ser vad den skattefinansierade kultureliten åstadkommer kan man bara beklaga att kulturstödet inte har samma syfte som jordbrukets dito - att begränsa produktionen.

Skrota jordbrukspolitiken

Två frågor regeringen bör ta tag i är jordbruk och landsbygd. Eller rättare sagt - omorganisera och sluta behandla dem som avskilda från övriga samhället.

Dagens jordbrukspolitik omfattar egentligen flera olika områden som borde hanteras av olika ministrar, såsom branschfrågor och konsumentintressen.

Genom att låta de skilda områdena blandas ihop kan man tala om stöd till natur och småskalighet men ogenerat betala miljarder i direkt stöd till en industri, samtidigt som livsmedelssäkerheten och konsumenternas intresse sätts i andra hand.

Över hela jordbrukspolitiken kastar en liten röd stuga med vita knutar sin skugga. Tankefoster som "småjordbrukare", "öppna landskap" & "det enkla livet på landet" kostar EU:s skattebetalare drygt 400 miljarder kronor varje år. Vad vi får för pengarna är förmögna godsägare, överprissatta livsmedel och matberg som måste dumpas på världsmarknaden.

Eftersom livsmedelssektorn idag är en industri med små och stora företag som odlar, förädlar och distribuerar varorna bör därför regeringen helt avskaffa jordbrukspolitiken som en egen gren och istället betrakta den som en bransch bland andra. Konsumentintressena tillvaratas bäst genom någon som inte behöver ta hänsyn till producenterna, miljöfrågorna likaså.

Naturligtvis kan man välja att även i framtiden lägga miljarder på "öppna landskap", men det måste ske utan hänsyn till näringens önskemål. Har vi behov av naturvård ska vi betala för det, men vi ska inte köpa naturvård för att jordbrukarna behöver pengar.

Den första ministerposten Allianspartierna grälade om var posten som landsbygdminister, trots oklarhet om vad ett sådant statsråd skulle göra. Leijonborg ansåg bara att det var "ett sätt att visa att en borgerlig regering verkligen bryr sig om landsbygden". Idén om att sända "signaler" genom skapande av nya ministerposter må vara en lockande genväg för politiker, men vad både bönder och landsbygd bättre behöver är bl.a. bra infrastruktur och en ny näringslivspolitik som satsar på att förenkla vardagen för småföretagare. Det är frågor som respektive ansvariga departement bättre kan ta itu med än ett nyskapat.

Låt de olika departementen hantera sina respektive ansvarsområden och betrakta företag som företag - oavsett var de ligger och vad de sysslar med. En generellt företagarvänlig politik gynnar alla. Ty faktum kvarstår - att ett bra resultat är den kraftigaste "signalen" man kan ge.

• Strid om borgerlig landsbygdsminister, SR Ekot, 2/4 2006

Noterat: "Öppenhet missgynnar CAP"

CAP-anhängarna har insett att mediernas rapportering får folk att ifrågasätta EU:s groteska jordbrukspolitik. Vad göra? Hemligstämpla tycker Tyskland, Irland och Spanien!

• Tyskland vill stoppa transparens för att rädda jordbruksstödet,
  blogg Fritt Europa, 17/8 2006
• Germany set to limit EU transparency initiative, EUobserver, 14/8 2006

CAP-kontroll växer

Effektivaste sättet att permanenta sig själv är att göra väljarna beroende av dig, gärna genom ett omfattande bidragssystem. Vänstern kom på det för länge sedan, även om högern knappast varit så mycket bättre när de haft chansen.

Detta är nu vad EU-administrationen gör i ökad utsträckning med dess gigantiska jordbrukspolitik, CAP (Common Agricultural Policy). Antalet berättigade till bidrag har ökat rejält när ett nytt "gårdsstöd" införts, som baseras på gårdens arealer. Det är i huvudsak småbönder som förr inte kunnat söka stöd, eller som inte tyckt tidigare bidragsnivåer gjort det lönt att söka. "Gårdsstödet" är inte kopplat till någon produktion, varför exempelvis hästgårdar är stora mottagare. Tämligen välbärgade medborgare får alltså skattepengar till sitt fritidsintresse.

Kostnaden för administration och kontroll på Jordbruksverket av CAP har således ökat i Sverige från 445 miljoner år 2004 till 520 miljoner kronor år 2005, en ökning med ca 17 %. 545 personer jobbar idag runtom i Sverige med CAP-kontroll, något som inte lär minska kommande år då EU:s nya Landsbygdsprogram drar igång.

• EU:s gemensamma jordbrukspolitik kostar årligen skattebetalarna ca 430 miljarder kronor (45 miljarder EUR), varav ca 11 miljarder går till Sverige (motsv. ca 50 % av vår medlemsavgift).
• Priset i EU på många jordbruksprodukter är ca 80-100 % över det pris som gällt om EU vore ett frihandelsområde (enligt OECD:s preliminära beräkningar). Vi betalar alltså dubbelt - både bidrag och höga matpriser.
• Dessutom skattesubventionerar vi export, vilket slår ut fattiga länders marknader - så tvingas vi ge mer i u-lands-bistånd istället.

Källa bl.a.:

• "Dyrt administrera miljardbidrag till jordbruket", S. Strömkvist,
  Sydsvenska Dagbladet 22/4, (artikel ej online)
• "Europas omättliga bönder", K. Wickman,
  Svensk Tidskrift nr 2/2003 (finns i artikelarkivet)