Mer Saddam...

Irak-Saddam avgjord i sudden death

Saddam Hussein (t.h.), Irak, bjuder sin gode vän Hugo Chavez, Venezuela, på en bilutflykt under den senares besök i Bagdad i augusti år 2000.
Foto: Reuters/Scanpix

Socialist på 70-talet, nationalist på 80-talet och rättroende muslim på 90-talet. Från klockan fyra imorse svensk tid är han blott död. Iraks exdiktator Saddam Hussein är avrättad.

I SR Lunchekot intervjuades förutom en dystopisk kommentator även den ovanligt sansade f.d. utrikesministern Jan Eliasson (s) som trodde att utredningsarbetet i Irak kommer fortskrida trots avrättningen, åtminstone vad gäller brotten mot Kurderna. Han menade också att det förvisso finns risk för ökat våld på kort sikt, men kanske kan avrättningen bli en slutpunkt för hans anhängare - de måste inse att de aldrig får "sin" ledare tillbaka. Att Saddam skulle bli en martyr trodde Eliasson inte heller, detta eftersom vad han erfarit under sina många besök i Irak var diktatorn en både hatad och fruktad tyrann också bland sunniter. Insikten om hans grymhet var väl spridd efter de många utrensningarna inom regeringspartiet.

Själv är jag kluven. Å ena sidan, han fick den rättegång han förvägrade alla de hundratusentals män, kvinnor och barn som mördades på de mest bestialiska sätt under 25 år. Det fanns heller ingen tvekan om Saddams skuld, eller att han med glädje åter skulle äntra tronen om möjlighet gavs.

Å andra sidan, dödsstraff är principiellt fel och alldeles för lindrigt för en despot som Saddam. Särskilt när han inte ställdes till svars för alla sina övriga brott, t.ex. gasningen av Halabja. Ett stort problem var att rättegångarna drog ut på tiden och förvandlades till ett slags show med Saddam i huvudrollen.

Om man lyckats bättre med rättsprocesserna hade det möjligen varit försvarbart med dödsstraff. Men, bättre än döden vore om han förts tillbaka till platsen där han greps och tvingats tillbringa resten av sitt liv som en isolerad och bortglömd gammal gubbe i en trång jordhåla.

Gerald Ford, 1913-2006

Gerald R. Ford med sin golden retriever Liberty, 7 november 1974.
Foto: David Hume Kennerly, Gerald R. Ford Library

USA:s 38:de president, republikanen Gerald R. Ford, har avlidit i sitt hem i Rancho Mirage, Kalifornien.

Gerald Ford var mellan 1949 och 1973 kongressledamot för Grand Rapids, Michigan. Han ansågs av sina kollegor vara mycket samarbetsinriktad, lågmäld och hederlig.

1963 deltog han i Warrenkommissionen vilken utredde Kennedymordet på uppdrag av Lyndon B Johnson. Utredningens slutsats var att Lee Harvey Oswald ensam mördade Kennedy.

1965 utnämndes Ford till gruppledare för republikanerna i kongressen, ett uppdrag han lämnade när Nixon 1973 utsåg honom att efterträda den avgångne vicepresidenten Spiro Agnew.

Året därpå upptäcktes bevis för att även president Nixon varit involverad i Watergateaffären, den 9 augusti 1974 avgick han och efterträddes av vicepresidenten Gerald Ford.

Ford önskade ena landet igen efter två stundtals stormiga decennier, men med efterdyningarna från Watergateaffären och krigsslutet i Vietnamn blev uppgiften svår. I samband med Saigons fall höll Ford ett tal där han citerade Abraham Lincoln med orden "vi måste se mot framtiden, ena landet och förbinda såren".

I september 1975 utsattes Ford för två allvarliga mordförsök vid besök i Kalifornien, i Sacramento respektive San Fransisco några veckor senare.

Politiskt beskrev Ford sig själv som återhållsam i inrikesfrågor, internationalist utrikes och konservativ när det gällde skatter. Under hans tid vid makten genomled amerikansk ekonomi en svår tid med hög inflation, en mindre recession våren 1975 och New York City som blev bankrutt i oktober samma år. Ford vägrade komma staden till undsättning med statligt stöd eftersom han menade att skulden låg hos de lokala politikerna som nu försökte fly ansvaret.

"Responsibility for New York City's financial problems is being left on the front doorstep of the federal government - unwanted and abandoned by its real parents."
G. Ford, oktober 1975

I december 1975 utsåg presidenten John Paul Stevens (1920-) till ny medlem av Högsta Domstolen. Till många republikaners besvikelse tillhörde Stevens den liberala flygeln i flera nyckelfrågor. Stevens är idag den som suttit längst i HD.

Utrikespolitiskt fullföljde Ford sin företrädares linje, och förbättrade relationerna ytterligare med både Kina och Sovjetunionen samt undertecknade Helsingforsdokumentet. Han lyckades också mot Frankrikes vilja inkludera Kanada i G7-gruppen.

Inför valet 1976 besegrade Ford Ronald Reagan och blev republikanernas kandidat, men i presidentvalet förlorade han mot Jimmy Carter (dem). Därmed är Ford den ende vicepresidenten och presidenten som innehaft båda sina poster utan att vara folkvald.

Efter en stor inhämtning opinionsmässigt av Ford under valkampanjen blev förlusten mot Jimmy Carter minimal. Färre än 25.000 röster till i Ohio och Wisconsin hade räckt för att säkra ytterligare fyra år i Vita huset för republikanerna.

Orsakerna till valförlusten var flera. Hans på den tiden hårt kritiserade beslut att ge amnesti åt Nixon nämns ofta, men även den allmänt negativa mediebilden av honom inverkade. Den första tv-debatten mot Carter vanns klart av Ford, men i den andra gjorde han bort sig totalt när han hävdade att "there is no Soviet domination of Eastern Europe and there never will be under a Ford Administration".

If the government is big enough to give you everything you want, it is big enough to take away everything you have.
Gerald R. Ford

Gerald R. Ford blev 93 år.

• Gerald Ford Memorial
• Gerald R. Ford Presidential Library and Museum
• Ford kritiserar Bush postumt, Sydsvenskan, 28/12 2006

Lästips: Julfreden 1914

Eftersom inga officiella källor berättade om vapenvilan julen 1914 skrevs den aldrig in i historieböckerna. Inte förrän på 1980-talet kunde man fastslå att freden under den första julen i det första världskriget, med förbrödringen mellan tyska och engelska soldater i skyttegravarna, verkligen hade ägt rum.

Mitt i det fasansfulla kriget öppnades ett fönster av gemenskap och medmänsklighet. Tillsammans höll man begravningar för de stupade, spelade fotboll, varnade för minfält, åt, sjöng och drack. Men efter helgen stängdes fönstret igen av tillskyndande högre befäl, och bestraffningar, såsom indragna permissioner, drabbade soldaterna. Ledningarna på båda sidor insåg att julfreden riskerade att sänka stridsmoralen i det hopplösa kriget, som kom att pågå i ytterligare fyra år och krävde 16 miljoner dödsoffer.

Med denna berättelse om att även i en hemsk tid kan människor, som frigör sig från makthavarnas order och tänker själva, skapa något gott tillsammans önskar jag alla läsare en god jul!

• Befälen stod maktlösa inför julfreden 1914,
  SvD Kultur, 22/12 2006

SVT: Castro är en diktator!

Läste på någon blogg härförleden (glömt vilken), apropå Castro-kvällen på SVT, att nämnda TV-bolag har som praxis att kalla diktatorer för ledare eller något annat neutralt så länge de är vid makten, för att därefter ge dem rätt titel - (f.d.) diktatorer.

Möjligen är det en nödlögn för att försvara den ibland inställsamma rapporteringen om Castro, eller "Kubas ledare Fidel" som han ibland tituleras. Eller titulerades, för i fredags valde vårt statliga mediebolag att - sannolikt för första gången i en nyhetsnotis - kalla Castro för diktator!

Vet Kubavännerna på SVT något som inte vi vet? Är Castro - f'låt, Fidel - död? Nyhetsnotisen väcker frågor.

• Castros frånvaro väcker frågor, SVT-Text, 22/12 2006

SVT "lånade" koncept från BBC

Inför jul- och nyårshelgens många program visar SVT just nu en reklamfilm där popartisten Robbie Williams med orden "De är alla här i jul, på Sveriges Television!" "presenterar" en rad artister på scenen, bl.a. Stevie Wonder, Elton John, Kristina Lugn och Mikael Wiehe. Både Williams röst och hela filmen är naturligtvis producerad medelst datormanipulering och klipp- & klistra-tekniken, men mycket skickligt gjord.

Idén till filmen är dock inte SVT:s egen, man har stulit den från BBC Radio. Se originalet ovan.

Tillägg 25/12: SVT:s alster finns på deras hemsida. Under rubrikerna Kultur & Nöje / Julen 2006 / Glimtar ur julutbudet, välj filmen Musik: Trailer för julmusik.

Med reservation för att SVT ev. kan ha köpt konceptet av BBC.

Storpotäten Treschow

Direktör Treschow gjorde bort sig ordentligt på SvD Brännpunkt (13/12) när han inför decenniets avtalsrörelse försvarade kraftigt höjda direktörslöner (en åsikt som fick massiv kritik, här & här t.ex.). Märkligt att en man som nått en så hög position inte insett att hårda förhandlingar och mediedrev huvudsakligen styrs av psykologi. Höjs lönerna med 25 procent för en grupp i företaget påverkar det naturligtvis kraven från övriga anställda, i synnerhet när det är de gynnade som predikar lägre löneökningar för de andra.

Naturligtvis ska direktörernas löner bestämmas av ägarna, inte av mediernas idiotiska kampanjer. Därmed inte sagt att jag instämmer i Treschows visa, ty hans försvar för sina egna privilegier tyder på en överskattning av direktörens betydelse för företagets framgångar - och missuppfattning av yrkesrollen. En bra direktör ska vara lojal mot företaget och dess ägare, men också få personalen med sig. Vill man pressa medarbetarnas lönekrav är det rimligt att man själv föregår med gott exempel.

Andra vanliga argument för höga direktörslöner är:

• Svenska företag konkurrerar med utländska om cheferna, därför måste man erbjuda konkurrenskraftiga (läs: höga) löner. Men utflyttningen av toppdirektörer är begränsad, någon omfattande internationell konkurrens om toppcheferna förekommer inte i en sådan omfattning att landets börs-vd:ar kollektivt måste få lönehöjningar med ibland tvåsiffriga procenttal.
• Chefers sämre anställningsskydd tvingar företagen att höja lönerna. Men jämfört med omvärlden är det mer ovanligt att sparka direktörer i Sverige, vi har inte den företagskulturen och styrelserna är nästan alltid för svaga för ett snabbt ansvarsutkrävande. Tålamodet med risiga chefer är på gott och ont ganska stort bland styrelseproffsen. "Kliar jag din rygg så kliar du min" gäller i högsta grad för våra toppdirektörer - i varandras företagsledningar och styrelser.

"Vanliga" anställdas löner ska enligt Svenskt Näringsliv bestämmas individuellt efter skicklighet. Då finns det väl utrymme att höja lönen om man nu skulle hitta den perfekte chefen i USA? Varför ska direktören Bosse som knappast flyttar till USA också få höjd ersättning? Individuell lönesättning? - "Nej, inte för direktörerna" svarar Svenskt Näringsliv!

Och, varför erbjuda frikostiga avgångsvederlag och generösa pensioner som gardering mot plötslig arbetslöshet - när man samtidigt kompenserar otryggheten med en hög lön?

Slutligen, varför ge en hög lön för utfört arbete, och ovanpå det en fin bonus när företaget går med vinst/börskursen stiger? Gör chefen inte jobbet bra så borde han/hon väl få sparken? Eller är lönen bara en morot för direktören att stämpla in på morgonen, bonusen för att han/hon gör något vettigt där också?

Faktum är att antalet företagsledare med astronomiska löner är litet. Men när Svenskt Näringsliv ägnar sig åt att försvara något hundratal överbetalda direktörer glömmer man - precis som facket och mediedrevet - att det stora flertalet av landets företagare bara kan drömma om Treschows guldkantade ersättningar och trygghet. Det är dessa företagare och entreprenörer som ska skapa jobben och tillväxten i framtiden - och därför behöver ett bättre företagsklimat.

När högern talar om bättre villkor för näringslivet vill vänstern likna företagare med en priviligerad och girig överklass som alla har enorma löner, bonusar och pensionsavtal. Varför Svenskt Näringsliv:s ordförande accepterar och odlar den onyanserade bilden är ett mysterium.

Svenskt Näringsliv har gått från ett kostsamt EMU-kampanjande via mazarinätande i Rosenbad till att agera direktörsfack. Efter Treschows snara sorti är det dags för förändring - upp till kamp för frihet och marknadsekonomi!

Åter i landet

Richard M Nixon Library and Birthplace

Är tillbaka från södra Kalifornien, men den skoningslösa omställningen till europeisk (arbets-)tid gör att det nog krävs någon dag till för att jag ska komma i fin bloggform.

Resan var mycket lyckad med många angenäma upplevelser. I drygt 20-gradig värme och konstant solsken blev det bl.a. ett besök på Nixon-biblioteket ett stenkast från Anaheim. Intressant att få en bredare och lite mer nyanserad bild av Richard M Nixon än den som förmedlats i svenska medier.

På resande fot

Efter statstelevisionens Castro-kväll och sossarnas alltmer farsartade fulländning som nej-sägarparti är det skönt att lämna det förvisso höstmilda men ändock gråtrista landet och inte återkomma förrän helgen efter LO:s politiska spektakel kring lucia.

Är på tur "over there" och kommer förhoppningsvis kunna kolla mejlen, men det blir inget bloggande förrän jag är tillbaka i ankdammen.

"I'll be back", som guvernören på resmålet brukar säga.

/ Johan J

"Grisar värre miljöbovar än flyget"

En rapport från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, visar att världens lantbruk släpper ut mer växthusgaser än hela transportsektorn. Allt från kofisar och kycklingslakt till planerade skogsbränder och djurfoderproduktion svarar för nästan 20 procent av alla utsläpp av drivhusgaser på jorden.

En fascinerande tanke, att kofisar är ett större hot mot klimatet än all världens flygplan, bilar och båtar tillsammans. Hur ska fordons- och flygskattens vänner tackla det här? Katalysatorkrav på Rosa?

• Køer og grise farligere for klimaet end biler og fly,
  Berlingske Tidende, 30/11 2006

Tack för det, Televerket

Trängselskatteförsöket i Stockholm uppvisade flera brister i hanteringen av personuppgifter.

• Vem som helst kunde få ut passeringsdata för valfritt fordon.
• Bildbevisen var mot Datainspektionens regelverk så tydliga och Vägverkets retuschering så usel att identifiering av bilens passagerare var möjlig.
• Personuppgifterna lagrades i 45 dagar mot max tillåtna 21 dagar enligt Förordningen om vägtrafikregister.
• Vägverket saknade rutiner för att i efterhand kunna kontrollera om anställda haft åtkomst till personuppgifter.

När ny övervakningsteknik införs dröjer det sällan länge innan myndigheterna uppfinner fler användningsområden. Tullarna i London används också i polisens avancerade kartläggningar exempelvis. För att inte tala om slentrianmässig avlyssning av både telefoner och internet, samt allehanda hemliga brotts- och terrorregister (som t.ex. drabbade de stoppade irakierna i förra veckan, men inte Hamas-företrädarna i våras).

Gemensamt för de olika övervakningssystemen är framförallt följande.

• Allvarligt intrång i den personliga integriteten. Sverige är näst sämst i EU på integritetsskydd.
• Ineffektivitet och dåligt skydd av medborgarna.
• Frågan är inte om utan hur mycket systemet missbrukas.

Därför undrar man vad Telias nya samarbetsprojekt tillsammans med Vägverket kan leda till i nästa steg. I Skåne kommer det delstatliga telebolaget framöver mäta mobilkundernas hastighet på utvalda vägsträckor och lämna över informationen till Vägverket som kan övervaka vägläget och "varna för köbildning". Telia lovar dock att man inte ska lämna ut personuppgifter eller uppgifter om var enskilda mobiler befinner sig.

När det gäller övervakning är löften om återhållsamhet och egenkontroll värdelösa, ty för en stor statsapparat är medborgarna undersåtar som måste tuktas - inte uppdragsgivare.

Many people want the government to protect the consumer. A much more urgent problem is to protect the consumer from the government.
Milton Friedman

• Telia lämnar ut hur mobilägare rör sig, SR Ekot, 1/12 2006

Naturligtvis måste det finnas en viss övervakning i ett samhälle, men frågan är om omfattningen av de senaste årens utveckling där övervakning och brottsbekämpning prioriteras på den personliga integritetens bekostnad verkligen är rätt väg.