Polisstatistik "hög" på knark

En rapport som släpptes igår visade att polisens narkotikaarbete är fokuserat på antalet anmälningar, vilket har lett till att man satsar på att gripa redan kända missbrukare för att få bra statistik. I höstas avslöjade Ekot att antalet langningsärenden minskat med hela 80 procent, samtidigt som statistiken visade på rekordsiffror i antalet knarkbrott.

Det hela är inte särskilt förvånande, då hetsjakten på enskilda brukare är kärnan i den svenska narkotikapolitiken alltsedan riksdagen 1978 fastslog att knark är "oförenligt med svensk kultur" och socialläkaren Nils Bejerot myntade begreppet "det narkotikafria samhället".

Han menade att narkomani är en epidemi, där missbrukare bär på en "social smitta" och narkomani sprids "epidemiskt" på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en "van" knarkare visar en novis "hur man gör". Därmed är skadelindring blott av ondo, istället bör staten ha en skyldighet att med obegränsade medel ingripa i människors liv för att möjliggöra en fullständig "sanering av drogträsket".

Någon skillnad mellan lätta och tunga droger finns inte enligt folkhälsofascisterna, inte heller mellan rekreationskonsumenter och problematiska konsumenter. Det sistnämnda antagandet försvårar naturligtvis knarkbekämpningen då de bakomliggande orsakerna till bruket skiljer sig åt mellan grupperna. En nyansering av debatten hade Bejerot m.fl. ingen hjälp av eftersom man byggde mycket av sitt engagemang på moralism, och då var den svart-vita synen viktig för att mobilisera krafterna, ingjuta fruktan för droger - och inkassera statsanslag.

Talet om "social smitta" vidgades efterhand till att beskriva knarkare som "cancersvulster som måste skäras bort" och "det svaga virket i folkhemmet". Idag kan sådana formuleringar te sig närmast löjeväckande, men för de berörda var det blodigt allvar när överheten hetsade. Vid den här tiden spelade staten en tydligare roll samhället och det fanns fortfarande stora mentalsjukhus med en hel arsenal av "behandlingsmetoder" för "svåranpassade" människor.

Den inte särskilt vackra synen på utsatta individer låg också till grund för den kursändring som innebar att istället för de som gjorde pengar på knarket skulle "knarkkriget" föras mot människorna i botten av hierarkin – de enskilda missbrukarna. Tvångsvård infördes 1982, kriminaliseringen av bruk 1988, fängelsestraff 1993 och häromdagen föreslog justitieministern att barn ska kunna tvingas till drogtester i skolan.

Om målet med de senaste 30 årens narkotikapolitik varit att minimera skadeverkningarna är den ett praktfullt misslyckande då dödligheten bland narkomaner inte är särskilt låg jämfört med andra europeiska länder. Om syftet däremot varit att trakassera* rekreationskonsumenter, då är den desto framgångsrikare.

* Läs här (tredje stycket) om Göteborgspolisen som konsekvent nekar danstillstånd till vissa arrangemang.