Polisstatistik "hög" på knark

En rapport som släpptes igår visade att polisens narkotikaarbete är fokuserat på antalet anmälningar, vilket har lett till att man satsar på att gripa redan kända missbrukare för att få bra statistik. I höstas avslöjade Ekot att antalet langningsärenden minskat med hela 80 procent, samtidigt som statistiken visade på rekordsiffror i antalet knarkbrott.

Det hela är inte särskilt förvånande, då hetsjakten på enskilda brukare är kärnan i den svenska narkotikapolitiken alltsedan riksdagen 1978 fastslog att knark är "oförenligt med svensk kultur" och socialläkaren Nils Bejerot myntade begreppet "det narkotikafria samhället".

Han menade att narkomani är en epidemi, där missbrukare bär på en "social smitta" och narkomani sprids "epidemiskt" på så sätt att varje ny introduktion sker genom att en "van" knarkare visar en novis "hur man gör". Därmed är skadelindring blott av ondo, istället bör staten ha en skyldighet att med obegränsade medel ingripa i människors liv för att möjliggöra en fullständig "sanering av drogträsket".

Någon skillnad mellan lätta och tunga droger finns inte enligt folkhälsofascisterna, inte heller mellan rekreationskonsumenter och problematiska konsumenter. Det sistnämnda antagandet försvårar naturligtvis knarkbekämpningen då de bakomliggande orsakerna till bruket skiljer sig åt mellan grupperna. En nyansering av debatten hade Bejerot m.fl. ingen hjälp av eftersom man byggde mycket av sitt engagemang på moralism, och då var den svart-vita synen viktig för att mobilisera krafterna, ingjuta fruktan för droger - och inkassera statsanslag.

Talet om "social smitta" vidgades efterhand till att beskriva knarkare som "cancersvulster som måste skäras bort" och "det svaga virket i folkhemmet". Idag kan sådana formuleringar te sig närmast löjeväckande, men för de berörda var det blodigt allvar när överheten hetsade. Vid den här tiden spelade staten en tydligare roll samhället och det fanns fortfarande stora mentalsjukhus med en hel arsenal av "behandlingsmetoder" för "svåranpassade" människor.

Den inte särskilt vackra synen på utsatta individer låg också till grund för den kursändring som innebar att istället för de som gjorde pengar på knarket skulle "knarkkriget" föras mot människorna i botten av hierarkin – de enskilda missbrukarna. Tvångsvård infördes 1982, kriminaliseringen av bruk 1988, fängelsestraff 1993 och häromdagen föreslog justitieministern att barn ska kunna tvingas till drogtester i skolan.

Om målet med de senaste 30 årens narkotikapolitik varit att minimera skadeverkningarna är den ett praktfullt misslyckande då dödligheten bland narkomaner inte är särskilt låg jämfört med andra europeiska länder. Om syftet däremot varit att trakassera* rekreationskonsumenter, då är den desto framgångsrikare.

* Läs här (tredje stycket) om Göteborgspolisen som konsekvent nekar danstillstånd till vissa arrangemang.

Kritiker får behålla jobbet

Både statens institutionsstyrelse och justitiekanslern har slagit fast att läraren på ungdomshemmet i Malmö som kritiserade den svenska narkotikapolitiken i en debattartikel hade rätt att göra så. Han får behålla jobbet och hotas inte heller av andra påföljder, som löneavdrag, varning eller omplacering.

JK är mycket kritisk mot chefen på hemmet och menar att yttrandefrihetsgrundlagen kan ha kränkts genom anmälan mot läraren.

Skrev i februari att en något mer nyanserad hållning knarkfrågan "skördar offer". Det kanske inte är så illa ställt trots allt?

Eller, jo förresten - det är det. Att en kritiker av den förda politiken måste åberopa YGL för att få göra sin röst hörd och att JK sedan tvingas lära staten vad den lagen innebär är riktigt illa.

• Kritisk lärarskribent får behålla jobbet, Sydsvenskan, 9/3 2007

Farligt med nytänkande

Man får ge den hårdföra svenska narkotikapolitiken rätt i en sak - det räcker med en något mer nyanserad hållning i frågan för att offer ska krävas.

• Lärare kan sparkas för knarkartikel, SVT Sydnytt, 15/2 2007
• Lärare i blåsväder, SvD Utrikes, 15/2 2007

Politiskt korrekt drogforskning

Glada berättade några forskare vid Karolinska institutet igår att man efter försök på råttor funnit "vetenskapliga" belägg för att hasch är en inkörsport för tyngre droger. Om det stämmer blir testresultatet det första vetenskapliga belägget för grundbulten i den svenska narkotikapolitiken - nolltoleransen även mot lätta droger.

Det är vanligtvis i tonåren man testar droger (precis som mycket annat: klädstilar, sprit, sex, musik etc). I djurförsöket injicerades en grupp tonårsråttor en period med cannabis medan en grupp inte fick något. Därefter fick samtliga råttor fri tillgång till heroin genom självservering.

Resultatet blev att samtliga råttor serverade sig heroin. De cannabis-vana tog dock högre doser heroin.

– Slutsatsen man kan dra är att cannabisanvänding i så här unga år när hjärnan är känslig och under utveckling så ger det långvariga effekter på hjärnan, säger Maria Ellgren, doktorand i neurovetenskap vid Karolinska institutet, till SR.

Men kan man verkligen dra den konklusionen? Nej, den enda rimliga slutsatsen torde vara att råttor med drogvana är kapabla att ta högre doser - och gör så för att erhålla motsvarande "kick" som de oerfarna får. Jag finner det mycket vanskligt att överföra forskarnas resultat på råttor till människor som befinner sig i en helt annorlunda situation: med jobb/studier, bostad, familj/vänner och medvetenhet om droger.

Vilar svensk nolltolerans på så dålig grund att man måste gripa varje halmstrå för att få "vetenskapligt stöd" är någonting riktigt sjukt med narkotikapolitiken. Att narkotika blivit politik är kanske felet.

• Hasch ingång till tunga droger i ny studie,
  SR P1 Vetenskapsradion, 12/7 2006