Storpotäten Treschow

Direktör Treschow gjorde bort sig ordentligt på SvD Brännpunkt (13/12) när han inför decenniets avtalsrörelse försvarade kraftigt höjda direktörslöner (en åsikt som fick massiv kritik, här & här t.ex.). Märkligt att en man som nått en så hög position inte insett att hårda förhandlingar och mediedrev huvudsakligen styrs av psykologi. Höjs lönerna med 25 procent för en grupp i företaget påverkar det naturligtvis kraven från övriga anställda, i synnerhet när det är de gynnade som predikar lägre löneökningar för de andra.

Naturligtvis ska direktörernas löner bestämmas av ägarna, inte av mediernas idiotiska kampanjer. Därmed inte sagt att jag instämmer i Treschows visa, ty hans försvar för sina egna privilegier tyder på en överskattning av direktörens betydelse för företagets framgångar - och missuppfattning av yrkesrollen. En bra direktör ska vara lojal mot företaget och dess ägare, men också få personalen med sig. Vill man pressa medarbetarnas lönekrav är det rimligt att man själv föregår med gott exempel.

Andra vanliga argument för höga direktörslöner är:

• Svenska företag konkurrerar med utländska om cheferna, därför måste man erbjuda konkurrenskraftiga (läs: höga) löner. Men utflyttningen av toppdirektörer är begränsad, någon omfattande internationell konkurrens om toppcheferna förekommer inte i en sådan omfattning att landets börs-vd:ar kollektivt måste få lönehöjningar med ibland tvåsiffriga procenttal.
• Chefers sämre anställningsskydd tvingar företagen att höja lönerna. Men jämfört med omvärlden är det mer ovanligt att sparka direktörer i Sverige, vi har inte den företagskulturen och styrelserna är nästan alltid för svaga för ett snabbt ansvarsutkrävande. Tålamodet med risiga chefer är på gott och ont ganska stort bland styrelseproffsen. "Kliar jag din rygg så kliar du min" gäller i högsta grad för våra toppdirektörer - i varandras företagsledningar och styrelser.

"Vanliga" anställdas löner ska enligt Svenskt Näringsliv bestämmas individuellt efter skicklighet. Då finns det väl utrymme att höja lönen om man nu skulle hitta den perfekte chefen i USA? Varför ska direktören Bosse som knappast flyttar till USA också få höjd ersättning? Individuell lönesättning? - "Nej, inte för direktörerna" svarar Svenskt Näringsliv!

Och, varför erbjuda frikostiga avgångsvederlag och generösa pensioner som gardering mot plötslig arbetslöshet - när man samtidigt kompenserar otryggheten med en hög lön?

Slutligen, varför ge en hög lön för utfört arbete, och ovanpå det en fin bonus när företaget går med vinst/börskursen stiger? Gör chefen inte jobbet bra så borde han/hon väl få sparken? Eller är lönen bara en morot för direktören att stämpla in på morgonen, bonusen för att han/hon gör något vettigt där också?

Faktum är att antalet företagsledare med astronomiska löner är litet. Men när Svenskt Näringsliv ägnar sig åt att försvara något hundratal överbetalda direktörer glömmer man - precis som facket och mediedrevet - att det stora flertalet av landets företagare bara kan drömma om Treschows guldkantade ersättningar och trygghet. Det är dessa företagare och entreprenörer som ska skapa jobben och tillväxten i framtiden - och därför behöver ett bättre företagsklimat.

När högern talar om bättre villkor för näringslivet vill vänstern likna företagare med en priviligerad och girig överklass som alla har enorma löner, bonusar och pensionsavtal. Varför Svenskt Näringsliv:s ordförande accepterar och odlar den onyanserade bilden är ett mysterium.

Svenskt Näringsliv har gått från ett kostsamt EMU-kampanjande via mazarinätande i Rosenbad till att agera direktörsfack. Efter Treschows snara sorti är det dags för förändring - upp till kamp för frihet och marknadsekonomi!