Irak-Saddam avgjord i sudden death

Saddam Hussein (t.h.), Irak, bjuder sin gode vän Hugo Chavez, Venezuela, på en bilutflykt under den senares besök i Bagdad i augusti år 2000.
Foto: Reuters/Scanpix

Socialist på 70-talet, nationalist på 80-talet och rättroende muslim på 90-talet. Från klockan fyra imorse svensk tid är han blott död. Iraks exdiktator Saddam Hussein är avrättad.

I SR Lunchekot intervjuades förutom en dystopisk kommentator även den ovanligt sansade f.d. utrikesministern Jan Eliasson (s) som trodde att utredningsarbetet i Irak kommer fortskrida trots avrättningen, åtminstone vad gäller brotten mot Kurderna. Han menade också att det förvisso finns risk för ökat våld på kort sikt, men kanske kan avrättningen bli en slutpunkt för hans anhängare - de måste inse att de aldrig får "sin" ledare tillbaka. Att Saddam skulle bli en martyr trodde Eliasson inte heller, detta eftersom vad han erfarit under sina många besök i Irak var diktatorn en både hatad och fruktad tyrann också bland sunniter. Insikten om hans grymhet var väl spridd efter de många utrensningarna inom regeringspartiet.

Själv är jag kluven. Å ena sidan, han fick den rättegång han förvägrade alla de hundratusentals män, kvinnor och barn som mördades på de mest bestialiska sätt under 25 år. Det fanns heller ingen tvekan om Saddams skuld, eller att han med glädje åter skulle äntra tronen om möjlighet gavs.

Å andra sidan, dödsstraff är principiellt fel och alldeles för lindrigt för en despot som Saddam. Särskilt när han inte ställdes till svars för alla sina övriga brott, t.ex. gasningen av Halabja. Ett stort problem var att rättegångarna drog ut på tiden och förvandlades till ett slags show med Saddam i huvudrollen.

Om man lyckats bättre med rättsprocesserna hade det möjligen varit försvarbart med dödsstraff. Men, bättre än döden vore om han förts tillbaka till platsen där han greps och tvingats tillbringa resten av sitt liv som en isolerad och bortglömd gammal gubbe i en trång jordhåla.