Kulturvänsterns ångest

Som tidigare nämnts fick utnämningen av Cecilia Stegö Chilò mången medlem av kulturvänstern att gå i taket. Ty det är så i Sverige, att motstånd mot bidrag och offentlig styrning svartmålas som kulturfientlighet, och önskar man låta folk bestämma själva är så förespråkar man en fördumning av samhället.

Den som anser att kulturen bör vara fri och oberoende av maktens nycker anses vara kulturfientlig - när det i själva verket borde vara tvärtom. Det är de som förordar politikens kvävande överrock och ekonomiska styrning som är den vitala och utmanande kulturens verkliga fiende.

Kultureliten menar att det är den egna kretsen som är bäst lämpad att bestämma åt folket vad som är fint och fult. Statens roll för dessa stötar är att medelst våldsmonopolet tilltvinga sig pengar som kan bekosta finkulturen. Det "massorna" föredrar - ofta föraktfullt kallat "skräpkultur" - måste begränsas (t.ex. regleringar av mängden utländska tv-program).

Precis som HAX konstaterar så tillhör de som nu klagar kultursveriges absoluta överklass, och det är knappast där vi finner det nydanande och intressanta.

Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.
Kulturpolitik – en omöjlighet! HAX, 8/10 2006

Ta den svenska filmen t.ex, som med ett omfattande ekonomiskt stöd blommat upp och gjorde 2005 till det premiärtätaste året sedan 1947. Idag finns det inte mindre än 19 regionala resurscentrum för film och video. Man kan undra om det är filmbolagen och skådisarna som bäst behöver pengarna - eller om vården och skolan kunde använt slantarna bättre. Skattebetalarna står för drygt hälften av filmstödet som fördelas genom Svenska Filminstitutet.

"Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga."
Gustav Möller (s), socialminister

• "Kommer du med mig då?" (2003)
  7.104 kronor per biobesökare i filmstöd (1.267 pers./9 milj.)
• "Falla vackert" (2004)
  4.422 kronor per biobesökare i filmstöd (995 pers./4,4 milj.)
• "Doxa" (2005)
  6.726 kronor per biobesökare i filmstöd (892 pers./6 milj.)

Källa: Sydsvenska Dagbladet, 25/6 2006

Ett annat exempel är bidraget till Pål Hollenders s.k. "dokumentärfilm" om baltisk prostitution. Filmkonsulenten försvarade tilldelningen av bidraget med att "utsugning av låglöneländer" var ett angeläget ämne, alltså av rent politiska skäl.

Han köpte sig prostituerade för svenska skattepengar, förnedrade dem framför kameran, samt upplyste om att varannan ung kvinna i Riga var en hora. Sedan visade han filmen på festivaler och i svensk teve. För detta blev han av en rad kulturradikaler i Sverige hyllad som ett konstnärligt geni.
[...]
Man kan säga att en sak gjorde Pål Hollender bra. Det lär stå i kontraktet med de kvinnor han utnyttjade i Riga att "Buy Bye Beauty" inte får visas i Lettland. Därav kan alla journalister dra en lärdom. Har du gjort ett reportage som inte tål att visas där det gjordes är du förmodligen ett svin. Och har du den klausulen i kontraktet är du ett svin med adekvat självmedvetande.
Maciej Zaremba i serien om Den polske rörmokaren,
DN, 15/11 2005

Kritik mot kulturstödet bemöts ofta med att det är till för att värna konstens frihet. Men, jag som liberal skulle aldrig komma på tanken att att vilja censurera eller förbjuda exempelvis Hollenders filmade sexresa - bara slippa betala för den.

Naturligtvis inser man att om medborgarna helt själva fick välja vad de skulle spendera pengarna på kommer den bidragsstinna delen av branschen vara chanslös. De skulle med ens tvingas lämna sina "fredade hörn" och göra skäl för sin inkomst.

Kulturvänsterns uppror liknar således kampen som de gynnade i olika samhällen alltid fört - den mot de egna privilegiernas avskaffande. De anser sig ha en självklar rätt att verka och leva på andras bekostnad och finner tanken på att behöva förtjäna sin inkomst som motbjudande. Därför är det självklart att de känner ångest och blir oroliga när de inte har en av de rättrogna vid sedelpressen.

Svensk kulturpolitik ser idag främst till producenternas särintresse. Medborgarna anses vara en pöbel som inte inser varken sitt eller elitens bästa. Politiken är som ett kulturens fallskärm som stödjer de vars verk ingen vill ha. Inte främst för att de varit för "svåra" - utan för att de varit för dåliga och därmed inte efterfrågade.

När man ser vad den skattefinansierade kultureliten åstadkommer kan man bara beklaga att kulturstödet inte har samma syfte som jordbrukets dito - att begränsa produktionen.