"Kreativitetspolitik"

Författaren Sven Nilsson har läst moderaternas idéskrift om kulturpolitiken, "Kulturen 2.0", och gläder sig åt att partiet skrotat den enligt skribenten hemska tanken på att "kulturen mår bäst utan statlig och politisk inblandning".

Om framtiden hittade herr Nilsson inte mycket i manifestet, men lanserar istället en egen briljant idé med den självmotsägande titeln "kreativitetspolitik". Kultureliten borde genom statens försorg få lägga sin våta filt även över näringslivet, för att skapa ett slags dirigerad kreativitet. Med mer statsfinansierad kultur - han nämner Lars Norén - kan "vi fördjupa kunskaps-, design- och upplevelseinnehållet i allt vi tillverkar och erbjuder".

Herr Nilsson beklagar att kulturmanifestet inte bjuder på en "ny berättelse" om framtiden. Det är sant, men på den punkten skiljer sig inte de nya moderaterna från de gamla kulturkoftorna - för båda är det den konserverande bidragslinjen som gäller.

• Tomrummet ska fyllas, Sydsvenskan, 13/3 2007

Lästips: Ingerö om kulturstödet

Johan Ingerö om kulturens verkliga dödgrävare - de som vill reglera den sönder och samman i ett moln av skattepengar.

Skrev om saken i oktober, Kulturvänsterns ångest.

• Seek and Destroy! Johan Ingerö, 26/2 2007

Industrifonden jam session

Förlusttyngda Stockholm Jazz Festival hotas än en gång av nedläggning enligt festivalens styrelseordförande Sven-Åke Johansson, tillika styrelseordförande i en av de tre delägarna - statliga Industrifonden.

Det har inte hjälpt att man de senaste åren bjudit in kända artister utan tydlig jazzprofil som lockat en större publik. Istället hoppas Sven-Åke Johansson att politikerna ska skjuta till ytterligare skattemedel - och lovar att i så fall bara välja renodlade jazzartister i framtiden, vilket i praktiken kommer göra festivalen ännu mer beroende av skattepengar.

Så kan bara en jazzälskare med bidragstycke resonera, vilket väcker nästa fundering - varför satsar Industrifonden på Stockholm Jazz Festival?

Stiftelsen Industrifonden som idag förfogar över 3,5 miljarder kronor bildades av staten 1979 för att på marknadsmässiga villkor agera riskkapitalbolag. Investeringskriterierna är hårda, fonden får endast satsa på "produktorienterade företag med teknisk höjd och exportpotential" vilka har en "stark ledning, en unik affärsidé och goda utsikter till lönsamhet på en internationell marknad".

När Industrifonden trots reglerna gick in med flera miljoner som delägare i Stockholm Jazz Festival visste man med all säkerhet att det skulle bli en stor förlustaffär, eftersom inga andra jazzfestivaler i världen någonsin gått med vinst. Är det vad man definierade som "på strikt affärsmässiga grunder"? Och kan det kallas riskkapital när det aldrig fanns en chans till avkastning?

Eller påverkades beslutet möjligen av att Industrifondens ledning - både VD:n och styrelseordförande - hyser ett stort jazzintresse, och den senare även är ordförande i föreningarna Jazz Club Fasching och Mer Jazz i Sverige vilka båda drar nytta av festivalen?

"[...] vi har sagt i styrelsen att det ligger inom ramen för våra stadgar."
Industrifondens styrelseordförande om hur jazzmiljonerna stämmer med uppdraget från staten och de hårda investeringskriterierna.

Nu hör det till saken att slöseri på makthavares fritidsintressen inte är ovanliga företeelser inom den offentliga sektorn, det må vara i form av spektakulära kulturprojekt vilka skänker stjärnglans, eller mer direkta belöningar - som t.ex. Folktandvården i Landskrona vilka blev "Guldpartner" till fotbollsklubben och fick gratis säsongskort och flotta resor.

Glädjande nog vill politikerna inte höja bidragen, utan anser att det borde räcka med vad festivalen inkasserar från Industrifondens "koncernsyskon" - de likaledes skattefinansierade institutionerna som redan är sponsorer - Kulturförvaltningen, Stockholm Visitors Board, Länsstyrelsen, Sveriges Radio, Rikskonserter och Konserthuset.

• Jazzfestival hotas av nedläggning, SvD, 10/2 2007
• Industrifonden diggar jazzmusik, DN, 23/9 2003
• Stockholm Jazz Festival

Statsmediernas ledarskribenter

Programmen inom de statliga medierna ska enligt sändningsavtalet präglas av saklighet och opartiskhet. Efter Cecilia Uddéns blamage häromåret, då hon erkände det alla visste redan - att åsiktsdriven journalistik ofta praktiseras inom SVT och SR - har de båda mediebolagen jobbat intensivt på att förbättra sin image samt rensa ut åtminstone de som tycker "fel". PR-kampanjen "Fri television" är ett exempel, ultimatumet mot högerbloggaren Gudmundsson ett annat.

Fortfarande finns det dock många knep att ta till för journalisten som har något på hjärtat.

Mannen på gatan. Det mest klassiska tricket för reportern på fältet är att leta upp en person - gärna "mannen på gatan" - som kan ge uttryck för de åsikter journalisten driver.

Exempelvis är samtliga USA-korrar på TV & radio stationerade i New York och Washington DC, vilket gör det synnerligen enkelt att finna "mannen på gatan" med för reportagevinklingen passande åsikter.

Kommentator. En annan möjlighet, om journalisten inte orkar ta sig utanför betongkuvöserna på Gärdet, är att kalla sig kommentator och istället berätta om människor med "rätt" åsikter.

Exempel på detta är den f.d. Nya Norrland-medarbetaren Björn Elmbrants (s) inrikespolitiska kommentarer och programserie "Hyperkapitalismen", eller den f.d. Arbetet-skribenten Bo-Inge Anderssons (s) utrikeskommentarer i Rapport som bjuder på både detaljerade inblickar i världshändelserna samt en aldrig sinande ström av Bush-sågningar.

Krönikör. Ett tredje alternativ är att vara krönikör, ty sådana räknar SR inte som permanenta medarbetare och kan därför inte anses vara underordnade kraven på opartiskhet och saklighet - och därmed inte möjlig att fälla i Granskningsnämnden. Se SR:s försvar i GRN ärende 646/01, vars fällning dock var felaktig.

Här finner vi - förutom redan nämnde hr Elmbrant och hans fredagskrönikor - även Ekots kulturkrönikör Johannes Ekman, som sist i Lunchekot varje söndag avhandlar det mesta i avdelningen "det var bättre förr - utan valfrihet, globalisering och ifrågasatt kulturstöd".

Hr Ekman har för vana (se här t.ex.) att prata kring ett par debattböcker eller tidningsartiklar han har kär, varva egna sammanfattningar med högläsning, innan han avrundar med en rad ur en tidskrift eller låttext, som ett slags kulturalibi.

I helgen ägnades hela inslaget åt en bok av globaliseringskritikern Joseph Stiglitz. I den noggranna redogörelsen för bokens olika delar blandades rena faktafel och allmänna antiglobaliseringsmantran med kritik mot USA:s miljöpolitik vilken är "ett slags krigshandling". Som en markering av krönikörens åsikt i frågan avslutades inslaget med ett citat ur en recension av Stiglitz bok, hämtad från tidningen Observer.

I försöken att kringgå de betungande inskränkningar som sändningsavtalet innebär anställs kommentatorer och krönikörer som ett slags ledarskribenter. Det är kanske inte helt fel, men då måste urvalet spegla det politiska landskapet - och tydligt varudeklareras för publiken.

Det bästa alternativet - att skrota statsmedierna - är som bekant, tyvärr, inte nära förestående.

• Kulturkrönikan 4 februari, SR Ekot, 4/2 2007

Kulturvänsterns ångest

Som tidigare nämnts fick utnämningen av Cecilia Stegö Chilò mången medlem av kulturvänstern att gå i taket. Ty det är så i Sverige, att motstånd mot bidrag och offentlig styrning svartmålas som kulturfientlighet, och önskar man låta folk bestämma själva är så förespråkar man en fördumning av samhället.

Den som anser att kulturen bör vara fri och oberoende av maktens nycker anses vara kulturfientlig - när det i själva verket borde vara tvärtom. Det är de som förordar politikens kvävande överrock och ekonomiska styrning som är den vitala och utmanande kulturens verkliga fiende.

Kultureliten menar att det är den egna kretsen som är bäst lämpad att bestämma åt folket vad som är fint och fult. Statens roll för dessa stötar är att medelst våldsmonopolet tilltvinga sig pengar som kan bekosta finkulturen. Det "massorna" föredrar - ofta föraktfullt kallat "skräpkultur" - måste begränsas (t.ex. regleringar av mängden utländska tv-program).

Precis som HAX konstaterar så tillhör de som nu klagar kultursveriges absoluta överklass, och det är knappast där vi finner det nydanande och intressanta.

Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.
Kulturpolitik – en omöjlighet! HAX, 8/10 2006

Ta den svenska filmen t.ex, som med ett omfattande ekonomiskt stöd blommat upp och gjorde 2005 till det premiärtätaste året sedan 1947. Idag finns det inte mindre än 19 regionala resurscentrum för film och video. Man kan undra om det är filmbolagen och skådisarna som bäst behöver pengarna - eller om vården och skolan kunde använt slantarna bättre. Skattebetalarna står för drygt hälften av filmstödet som fördelas genom Svenska Filminstitutet.

"Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga."
Gustav Möller (s), socialminister

• "Kommer du med mig då?" (2003)
  7.104 kronor per biobesökare i filmstöd (1.267 pers./9 milj.)
• "Falla vackert" (2004)
  4.422 kronor per biobesökare i filmstöd (995 pers./4,4 milj.)
• "Doxa" (2005)
  6.726 kronor per biobesökare i filmstöd (892 pers./6 milj.)

Källa: Sydsvenska Dagbladet, 25/6 2006

Ett annat exempel är bidraget till Pål Hollenders s.k. "dokumentärfilm" om baltisk prostitution. Filmkonsulenten försvarade tilldelningen av bidraget med att "utsugning av låglöneländer" var ett angeläget ämne, alltså av rent politiska skäl.

Han köpte sig prostituerade för svenska skattepengar, förnedrade dem framför kameran, samt upplyste om att varannan ung kvinna i Riga var en hora. Sedan visade han filmen på festivaler och i svensk teve. För detta blev han av en rad kulturradikaler i Sverige hyllad som ett konstnärligt geni.
[...]
Man kan säga att en sak gjorde Pål Hollender bra. Det lär stå i kontraktet med de kvinnor han utnyttjade i Riga att "Buy Bye Beauty" inte får visas i Lettland. Därav kan alla journalister dra en lärdom. Har du gjort ett reportage som inte tål att visas där det gjordes är du förmodligen ett svin. Och har du den klausulen i kontraktet är du ett svin med adekvat självmedvetande.
Maciej Zaremba i serien om Den polske rörmokaren,
DN, 15/11 2005

Kritik mot kulturstödet bemöts ofta med att det är till för att värna konstens frihet. Men, jag som liberal skulle aldrig komma på tanken att att vilja censurera eller förbjuda exempelvis Hollenders filmade sexresa - bara slippa betala för den.

Naturligtvis inser man att om medborgarna helt själva fick välja vad de skulle spendera pengarna på kommer den bidragsstinna delen av branschen vara chanslös. De skulle med ens tvingas lämna sina "fredade hörn" och göra skäl för sin inkomst.

Kulturvänsterns uppror liknar således kampen som de gynnade i olika samhällen alltid fört - den mot de egna privilegiernas avskaffande. De anser sig ha en självklar rätt att verka och leva på andras bekostnad och finner tanken på att behöva förtjäna sin inkomst som motbjudande. Därför är det självklart att de känner ångest och blir oroliga när de inte har en av de rättrogna vid sedelpressen.

Svensk kulturpolitik ser idag främst till producenternas särintresse. Medborgarna anses vara en pöbel som inte inser varken sitt eller elitens bästa. Politiken är som ett kulturens fallskärm som stödjer de vars verk ingen vill ha. Inte främst för att de varit för "svåra" - utan för att de varit för dåliga och därmed inte efterfrågade.

När man ser vad den skattefinansierade kultureliten åstadkommer kan man bara beklaga att kulturstödet inte har samma syfte som jordbrukets dito - att begränsa produktionen.