"Ministerchocken"

Regeringsförklaringen var som en enda lång julklappsutdelning, presenter fanns till alla och ingen skulle känna sig glömd. När så ministerlistan sedan presenterades besannades en del farhågor medan annat överraskade positivt - och somligt närmast chockerade. De flesta bloggare har kommenterat listan, se t.ex. HAX (och länkarna till höger).

Tyvärr gjorde man precis det som Hans Bergström i DN varnade för häromveckan, att låta partiledarna få varsitt departement. Till på köpet fick de alla sina respektive hjärtefrågor, vilket kan förhindra utveckling och riskerar att öka utgifterna när de måste försöka profilera sig. Exempelvis är det inte troligt att Centerpartiet med en av de egna som ansvarigt statsråd skulle verka för en avreglering av jordbruket på samma sätt som Folkpartiet.

Ingen tog väl i torsdags Jyllands-Postens uppgifter om att Carl Bildt skulle bli utrikesminister på allvar. Så blev det iallafall, och frågan kommentatorerna tampas med är huruvida det var ett bra val eller inte. Jag nöjer mig att befara en om möjligt än mer EU- och FN-kramande politik framöver, vilket inte bådar gott. Betoningen av de transatlantiska förbindelserna och en gedigen erfarenhet uppväger en del av bristerna.

Än mer förbluffad blev man när Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò utropades till kultur- och idrottsminister. Ett lika spännande som otippat val, som kan ge en välbehövlig blodtryckshöjning på den bidragsstinna kultureliten. Jag hoppas verkligen hon kan ta debatten som kommer, och få kulturarbetarna att själva inse att friheten som krävs för bra kultur inte finns i ett beroende av staten.

- Man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare - eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare. Jag har en enorm respekt för kulturskapare, för deras möda, och jag vet att de vill ha större frihet, sade ministern till DN.
Eldprov för kulturens nya tankesmed, DN Kultur, 6/10

Glädjande är att utbildning och kultur återigen separerats, Pagrotskys prioritering av partyminglande och ignorerande av forskningen dög inte.

Reaktionerna på kulturministervalet har mestadels varit neutrala, men del sura uppkastningar har naturligtvis siktats.

"Det är ett skräckbesked. Det finns all anledning att förvänta sig mycket besvärliga år för kulturen i stort."
Gunnar Bergdahl, filmare och kulturchef på Helsingborgs Dagblad

"var det här slutar vet jag inte"
Björn Elmbrant, politisk kommentator i P1

• "Ett utmanande val", SvD Kultur, 6/10 2006
• DN:s Maria Schottenius: Valet provocerar, DN Kultur, 6/10 2006
• Avvaktan och skepsis i Kultur-Sverige, DN Kultur, 6/10 2006
• Valet av kulturminister förvånar, Gefle Dagblad / TT, 6/10 2006

Nyamko Sabuni utsågs till integrations- och jämställdhetsminister. Något förvånande kanske, om man inom Fp tyckte Mauricio Rojas var alltför kontroversiell. Hon lär väl slipas av vad det lider, annars kommer vänstern bjudas på alltför många goda karameller att spara till 2010. Hennes mod och genuina vilja att förändra integrationen är bra, och kanske kan hon anlägga lite moteld mot Sverigedemokraterna - förhoppningsvis utan att själv låta som en av dem. Men behövs det verkligen ett nytt departement för det här området?

Handelsminister med globalisering och världshandel i fokus blev journalisten och företagaren Maria Borelius. Jag hade dock hellre sett henne som något slags forskningsansvarig, men hon blir säkert bra även på denna posten. En god kommunikatör är hon hursomhelst - och det behövs i globaliseringsdebatten.

Finansmarknadsminister blir Mats Odell. Ingen uppfattning om hans kompetens i den frågan, men jag hade föredragit (den f.d.?) ordföranden för Svenskt Flyg som infrastrukturminister. Det behövs någon som på allvar inser flygets värde för samhället - och kan hålla tågbranschen i strama tyglar.

Den socialistdoftande titeln Folkhälsominister har tyvärr inte försvunnit. Någonstans behövde man väl gör av alla kristdemokrater, kan man tänka.

På kroppräkningsfronten noteras att av 22 statsråd är...

• 73 procent hämtade från riksdagen (16)
• 46 procent kvinnor (10)
• 9 procent öppna hbt-personer (2)
• 5 procent mörkhyade (1)

Skillnaden mellan Perssons regering och Reinfeldts är uppenbar, inte bara för att vi har fått våra första hbt-personer och mörkhyade i regeringen. Makten är inte längre koncentrerad hos en ledare som bara tillsätter ja-sägare, istället består regeringen av starka ministrar med förankring i riksdagen. Det blir kanske en återgång till tiden före statsministern som president.

Ännu så länge är journalisterna nyfiket försiktiga i frågorna, men snart är smekmånaden över. En del lik i garderoben lär väl hittas, som att Maria Borelius var med och introducerade rosa benvärmare i Sverige.

På det hela taget imponerar Reinfeldts laguppställning, han har fått till bra mix av erfarna politiker och nya namn - alla med bra kunskaper för sina ansvarsområden. Hoppet om ett liberalare Sverige har ökat något, även om kulturministern knappast lär tillåtas bli så radikal som man kunde önska.

Uppdatering: Se där, redan "avslöjas" de första liken. Förvisso både harmlösa och preskriberade.

• Nya ministrar köpte svarthjälp, SvD, 7/10 2006