Statsmediernas ledarskribenter

Programmen inom de statliga medierna ska enligt sändningsavtalet präglas av saklighet och opartiskhet. Efter Cecilia Uddéns blamage häromåret, då hon erkände det alla visste redan - att åsiktsdriven journalistik ofta praktiseras inom SVT och SR - har de båda mediebolagen jobbat intensivt på att förbättra sin image samt rensa ut åtminstone de som tycker "fel". PR-kampanjen "Fri television" är ett exempel, ultimatumet mot högerbloggaren Gudmundsson ett annat.

Fortfarande finns det dock många knep att ta till för journalisten som har något på hjärtat.

Mannen på gatan. Det mest klassiska tricket för reportern på fältet är att leta upp en person - gärna "mannen på gatan" - som kan ge uttryck för de åsikter journalisten driver.

Exempelvis är samtliga USA-korrar på TV & radio stationerade i New York och Washington DC, vilket gör det synnerligen enkelt att finna "mannen på gatan" med för reportagevinklingen passande åsikter.

Kommentator. En annan möjlighet, om journalisten inte orkar ta sig utanför betongkuvöserna på Gärdet, är att kalla sig kommentator och istället berätta om människor med "rätt" åsikter.

Exempel på detta är den f.d. Nya Norrland-medarbetaren Björn Elmbrants (s) inrikespolitiska kommentarer och programserie "Hyperkapitalismen", eller den f.d. Arbetet-skribenten Bo-Inge Anderssons (s) utrikeskommentarer i Rapport som bjuder på både detaljerade inblickar i världshändelserna samt en aldrig sinande ström av Bush-sågningar.

Krönikör. Ett tredje alternativ är att vara krönikör, ty sådana räknar SR inte som permanenta medarbetare och kan därför inte anses vara underordnade kraven på opartiskhet och saklighet - och därmed inte möjlig att fälla i Granskningsnämnden. Se SR:s försvar i GRN ärende 646/01, vars fällning dock var felaktig.

Här finner vi - förutom redan nämnde hr Elmbrant och hans fredagskrönikor - även Ekots kulturkrönikör Johannes Ekman, som sist i Lunchekot varje söndag avhandlar det mesta i avdelningen "det var bättre förr - utan valfrihet, globalisering och ifrågasatt kulturstöd".

Hr Ekman har för vana (se här t.ex.) att prata kring ett par debattböcker eller tidningsartiklar han har kär, varva egna sammanfattningar med högläsning, innan han avrundar med en rad ur en tidskrift eller låttext, som ett slags kulturalibi.

I helgen ägnades hela inslaget åt en bok av globaliseringskritikern Joseph Stiglitz. I den noggranna redogörelsen för bokens olika delar blandades rena faktafel och allmänna antiglobaliseringsmantran med kritik mot USA:s miljöpolitik vilken är "ett slags krigshandling". Som en markering av krönikörens åsikt i frågan avslutades inslaget med ett citat ur en recension av Stiglitz bok, hämtad från tidningen Observer.

I försöken att kringgå de betungande inskränkningar som sändningsavtalet innebär anställs kommentatorer och krönikörer som ett slags ledarskribenter. Det är kanske inte helt fel, men då måste urvalet spegla det politiska landskapet - och tydligt varudeklareras för publiken.

Det bästa alternativet - att skrota statsmedierna - är som bekant, tyvärr, inte nära förestående.

• Kulturkrönikan 4 februari, SR Ekot, 4/2 2007