Nytt från bidragsdjungeln

Förr skämtades det friskt om Sovjetunionens centralstyrda planekonomi och omfattande femårsplaner. Nuförtiden, när Sovjet fallit i glömska och Europa domineras av en fredligare union, är det märkligt tyst på högerkanten om Bryssels många planekonomiska stödprogram. Under innevarande år är den totala budgeten för unionens alla bidrag hisnande 1.062 miljarder kronor.

• EU-budgeten för 2007 klar, SvD, 30/11 2006

I På onsdags presenterades EU:s nya landsbygdsprogram för Sverige, som under de kommande sju åren ska ge 35 miljarder kronor till att stärka utvecklingen utanför städerna. Kanske blir det äntligen ett nytt ostens hus i Burträsk? Det gamla gick i konkurs när bidragen tog slut förra gången.

• 35 miljarder satsas på landsbygden, SR Östergötland, 24/1 2007

Även ungdomen måste stärkas, för 8 miljarder kronor ska myndigheterna fostra unionens unga till att bli engagerade EU-medborgare.

• Ung och aktiv, Hela Gotland, 18/1 2007

Inkomsterna för lantbrukare inom EU ökar, främst eftersom politikerna blivit ännu generösare med jordbruksstödet. Den genomsnittliga inkomsthöjningen inom unionen blev +2,6 procent mellan 2005 och 2006, mest i Nederländerna (+17,6%) och Frankrike (+8,6%). Sedan år 2000 har böndernas inkomster stigit kraftigast i Lettland (+222,6%) och Estland (+226,7%).

• Ökad inkomst för EU-bonden, ATL, 8/1 2007

Trots att alla bidragskossor inte existerar i verkligheten producerar unionens bönder berg av livsmedel som inte finner några köpare. Eftersom det tydligen bor en liten folkhälsofascist i varje regleringsivrande byråkrat föreslår man att unionen ska skjuta till 75 miljoner kronor till frukt- och grönsaksproducenterna, vilka redan får 14 miljarder kronor per år, så att dessa i folkhälsans namn kan "skänka" osäljbara varor till barn och gamla.

Förslaget har nästan bara vinnare, både EU-byråkratin och producenterna får bra PR, unionen blir av med osäljbara överskott och som en inte helt oäven bieffekt förväntas barn & gamla följa överhetens pekpinnar och äta mer grönt. Men precis som vanligt är det skattebetalarna som tvingas stå för hela notan när politikerna visar handlingskraft.

• EU-kommissionen försöker pr-kuppa med fruktstöd,
  DN, 24/1 2007

Stödpengar finns även över företagen. I databasen EUGA, som sammanfattar alla offentliga stöd runt om i Europa, finns bidrag till ett värde av 520 miljarder kronor att söka. 80 miljarder av dessa är vikta för IT-branschen. Tidigare gavs EU-stöd upp till 50 procent av projektets kostnad – den gränsen är nu höjd till 75 procent.

• Över 500 nya miljarder kronor att söka för företag,
  EUGA/Microsoft, 12/1 2007
• Finnes: 80 miljarder kronor Sökes: tålmodiga it-företag,
  IT-Branschen, 16/1 2007

Gigantiska bidragssystem som EU:s utgör den näring som kan få usla affärsidéer att blomma, under en tid snedvrida konkurrensen med kommersiella företag, för att därefter självdö när bidragsutbetalningarna upphör.

När medierna skriver om systemets förlorare nämns oftast besvikna mottagare som får minskade eller indragna bidrag. Alltför sällan talas det om de största förlorarna i systemet - EU-medborgarna, tillika finansiärerna.

Skrota jordbrukspolitiken

Två frågor regeringen bör ta tag i är jordbruk och landsbygd. Eller rättare sagt - omorganisera och sluta behandla dem som avskilda från övriga samhället.

Dagens jordbrukspolitik omfattar egentligen flera olika områden som borde hanteras av olika ministrar, såsom branschfrågor och konsumentintressen.

Genom att låta de skilda områdena blandas ihop kan man tala om stöd till natur och småskalighet men ogenerat betala miljarder i direkt stöd till en industri, samtidigt som livsmedelssäkerheten och konsumenternas intresse sätts i andra hand.

Över hela jordbrukspolitiken kastar en liten röd stuga med vita knutar sin skugga. Tankefoster som "småjordbrukare", "öppna landskap" & "det enkla livet på landet" kostar EU:s skattebetalare drygt 400 miljarder kronor varje år. Vad vi får för pengarna är förmögna godsägare, överprissatta livsmedel och matberg som måste dumpas på världsmarknaden.

Eftersom livsmedelssektorn idag är en industri med små och stora företag som odlar, förädlar och distribuerar varorna bör därför regeringen helt avskaffa jordbrukspolitiken som en egen gren och istället betrakta den som en bransch bland andra. Konsumentintressena tillvaratas bäst genom någon som inte behöver ta hänsyn till producenterna, miljöfrågorna likaså.

Naturligtvis kan man välja att även i framtiden lägga miljarder på "öppna landskap", men det måste ske utan hänsyn till näringens önskemål. Har vi behov av naturvård ska vi betala för det, men vi ska inte köpa naturvård för att jordbrukarna behöver pengar.

Den första ministerposten Allianspartierna grälade om var posten som landsbygdminister, trots oklarhet om vad ett sådant statsråd skulle göra. Leijonborg ansåg bara att det var "ett sätt att visa att en borgerlig regering verkligen bryr sig om landsbygden". Idén om att sända "signaler" genom skapande av nya ministerposter må vara en lockande genväg för politiker, men vad både bönder och landsbygd bättre behöver är bl.a. bra infrastruktur och en ny näringslivspolitik som satsar på att förenkla vardagen för småföretagare. Det är frågor som respektive ansvariga departement bättre kan ta itu med än ett nyskapat.

Låt de olika departementen hantera sina respektive ansvarsområden och betrakta företag som företag - oavsett var de ligger och vad de sysslar med. En generellt företagarvänlig politik gynnar alla. Ty faktum kvarstår - att ett bra resultat är den kraftigaste "signalen" man kan ge.

• Strid om borgerlig landsbygdsminister, SR Ekot, 2/4 2006

Noterat: "Öppenhet missgynnar CAP"

CAP-anhängarna har insett att mediernas rapportering får folk att ifrågasätta EU:s groteska jordbrukspolitik. Vad göra? Hemligstämpla tycker Tyskland, Irland och Spanien!

• Tyskland vill stoppa transparens för att rädda jordbruksstödet,
  blogg Fritt Europa, 17/8 2006
• Germany set to limit EU transparency initiative, EUobserver, 14/8 2006

CAP-kontroll växer

Effektivaste sättet att permanenta sig själv är att göra väljarna beroende av dig, gärna genom ett omfattande bidragssystem. Vänstern kom på det för länge sedan, även om högern knappast varit så mycket bättre när de haft chansen.

Detta är nu vad EU-administrationen gör i ökad utsträckning med dess gigantiska jordbrukspolitik, CAP (Common Agricultural Policy). Antalet berättigade till bidrag har ökat rejält när ett nytt "gårdsstöd" införts, som baseras på gårdens arealer. Det är i huvudsak småbönder som förr inte kunnat söka stöd, eller som inte tyckt tidigare bidragsnivåer gjort det lönt att söka. "Gårdsstödet" är inte kopplat till någon produktion, varför exempelvis hästgårdar är stora mottagare. Tämligen välbärgade medborgare får alltså skattepengar till sitt fritidsintresse.

Kostnaden för administration och kontroll på Jordbruksverket av CAP har således ökat i Sverige från 445 miljoner år 2004 till 520 miljoner kronor år 2005, en ökning med ca 17 %. 545 personer jobbar idag runtom i Sverige med CAP-kontroll, något som inte lär minska kommande år då EU:s nya Landsbygdsprogram drar igång.

• EU:s gemensamma jordbrukspolitik kostar årligen skattebetalarna ca 430 miljarder kronor (45 miljarder EUR), varav ca 11 miljarder går till Sverige (motsv. ca 50 % av vår medlemsavgift).
• Priset i EU på många jordbruksprodukter är ca 80-100 % över det pris som gällt om EU vore ett frihandelsområde (enligt OECD:s preliminära beräkningar). Vi betalar alltså dubbelt - både bidrag och höga matpriser.
• Dessutom skattesubventionerar vi export, vilket slår ut fattiga länders marknader - så tvingas vi ge mer i u-lands-bistånd istället.

Källa bl.a.:

• "Dyrt administrera miljardbidrag till jordbruket", S. Strömkvist,
  Sydsvenska Dagbladet 22/4, (artikel ej online)
• "Europas omättliga bönder", K. Wickman,
  Svensk Tidskrift nr 2/2003 (finns i artikelarkivet)