(S) hade inget förtroendekapital

George W. Bush sade inför sin andra period att man bör spendera sitt förtroendekapital för att uppnå det man vill under sin ämbetsperiod. Göran Persson - mer impopulär ledare i Sverige än Bush i USA - tog kanske intryck av presidentens ord men glömde samtidigt att den som är satt i skuld inte är fri.

Något förtroendekapital kvar att spendera hade alltså inte Persson, så när han lämnade walk over på partiets kärnfrågor - jobb & vårdskolaomsorg - lyckades Alliansen knipa det så viktiga problemformuleringsprivilegiet vilket gav dem ett stort försprång. De borgerliga deltog i debatten med en styrka man inte haft på många år och tydliggjorde att en ekonomiskt sund utveckling åt höger var alternativet till regeringens ännu mera bidrag, ams-åtgärder och stopplagar.

I år fick Alliansen ut sitt budskap till väljarna. Tydligen fick vänstern det också, med tanke på hur dåligt det gick för dem.

Trist, herr minister

Med bara några timmars distans till valet känns det som om glädjen just nu är större över den sittande regeringens rejäla valförlust och Perssons snöpliga sorti än Alliansens vinst. Ty utan en stark vilja hos de borgerliga att driva igenom ett ordentligt systemskifte är det mest regeringsbytet i sig man kan glädja sig åt. Men Centerpartiets framgång och att Federley sannolikt nu kan titulera sig riksdagsman gör att jag fortfarande har gott hopp om fyra kommande år med en liberalare rikspolitik. Och Kristina Axén Olin - som vad jag vet fortfarande tillhör de "gamla" Moderaterna - har antagligen återtagit Stockholm.

Skål för Axén Olin, Federley och Sverige, tamejfan!

Val06: Alliansen

Fp - snart i en dator nära dig

Vid förra valet blev det triss i Fp-valsedlar för min del, då kändes deras "Ordning och reda" fortfarande fräscht och lite lagom omtänksamt. Valsuccén 2002 steg dom dock åt huvudet - raka puckar och stylade kläder har blivit förbud, kadaverdisciplin och underlivspoliser. Det är kanske rätt tänkt men man borde försöka paketera budskapen lite mjukare. Och framförallt - glöm inte ideologin! Leijonborg i manchesterkostym är inte lika med manchesterliberalism.

Det ligger trots allt en viss humor i det faktum att de två partierna som är mest pådrivande för en kontrollstat själva är inblandade i spionskandaler. (S) och IB på sjuttiotalet och i år den jämförelsevis harmlösa men grymt (s)-exploaterade Sigge-affären för (fp). Med en Alliansregering lär (Thomas) Bodströmstaten snabbt döpas om till (Johan) Pehrsonlandet för de må komma från olika partier men deras långtgående förslag är identiska.

Noterar för övrigt att nämnda Johan Pehrson, ordförande i justitieutskottet, just förlorat körkortet. Respekt för lagen var det väl?

Vem röstar då på Folkpartiet Liberalerna? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Lars Leijonborg vem partiets väljare är.

Våra väljare? Kvinnliga adjunkter som cyklar, prenumererar på DN och plockar svamp på höstarna. Där har du kärntruppen. Borgare med en gnutta samvete, såna som kan tänka sig att avstå några kronor till u-hjälp och uteliggare. Men nu försöker vi ju ragga röster bland de främlingsfientliga dessutom, och det verkar funka så länge folk bara går på hörsägen, alltså inte läser 25-punktsprogrammet mot utanförskap. Mauricio Rojas och gänget är ju naturligtvis inga främlingshatare... men vem orkar läsa programmet? Inte en kotte av dem vi vill locka till oss. Smart va? Snacka om att både ha kakan och äta den.

Då partiet hyser både socialliberala bidragskramare och kandidater som investerat alltför mycket i Bodströmstaten får (fp) inte någon röst från mig i år. Någon jävla ordning måste det vara i ett parti.

Kd - Hägglund en kul prick

Efter Alf Svenssons sorti trodde många att sagan Kd var all. Men Göran Hägglund har vuxit i sin roll som partiledare och är nu minst lika "tung" som sin företrädare. Hägglund är definitivt en tillgång för Alliansen, men hans märkliga antikapitalistiska utspel, ungdomarnas agerande vid stormen kring Slottner samt en alltför konservativ agenda, nej till homo-adoptioner t.ex., gör partiet uteslutet att rösta på för min del.

Vem röstar då på Kristdemokraterna? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Göran Hägglund vem partiets väljare är.

Hallelujahögern, kan man säga. Folk som tror på en högre makt som inte är Göran Persson. Såna som vill ha tillbaka Hylands hörna, träskidor med riktiga bindningar och morgonsamling i skolorna. Folk som har en vag känsla av att allting har gått åt... åt skogen. Folk som tycker att Beatles borde gå och klippa sig. Äh, jag vet inte. Vi har nog egentligen ingen ideologi, och det är väl därför vi drar till oss folk som inte tänker utan bara tror.

Moderaterna - en flexibel åsiktsmaskin

Katastrofvalet 2002 resulterade i Bo Lundgrens fall och en förnyelse av ledningen och partiets politik - från skattesänkningar, avregleringar och liberala idéer till ökad välfärd, ams-kramande och (s)-konservatism. Reinfeldt är populäraste partiledaren och har återtagit partiets självklara ledarroll inom Alliansen, men vägen dit har inneburit ett flip-flopande utan like. Sjabblet kring fastighetsskatten och ränteavdraget blev årets största politiska självmål. Ständiga testballonger och kursändringar reser tvivel om huruvida Reinfeldt kan staka ut Sveriges väg under fyra år - eller bara känna vilket håll vinden blåser på.

Godmorgon Världens imitatörer i Public Service sände en ganska träffande dialog i mars. Vid denna tidpunkt var man mitt uppe i härvan kring de socialdemokratiska karikatyrteckningarna av Reinfeldlt.

- Men får man inte göra karikatyrer där Fredrik Reinfeldt är en varulv? undrar reportern.
- Nej, det får man inte. Då framstår han ju som en sosse och det är väldigt kränkande för hela det moderata samfundet. Därför bränner vi gamla socialdemokratiska fanor utanför kansliet här idag, svarar Gunnar Hökmark. Dessutom har de moderata mullornas råd, alltså jag och Per Unckel, lagt en fatwa på sossarna. Det innebär att vi inför totalt importstopp.
- På vad då?
- Vi bryter helt med importen av socialdemokratiska idéer till moderaterna.

Vem röstar då på Moderaterna? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Fredrik Reinfeldt vem partiets väljare är.

Alla vet väl vilka som röstar på moderaterna, dels de besuttna gamla stötarna på Östermalm och ute på godsen, dels nyliberala spolingar som sniffar koks på krogarna kring Stureplan. För ganska precis trettio år sen hade vi en arbetare i partiet som alibi, en riktig strykarkatt bland hermelinerna, men han fick avgå sen det visade sig att han hade gjort en Lennart Geijer, alltså sprungit på bordell. Fanskapet bodde i Bandhagen, kommer jag ihåg. Och inte drog han några väljare från arbetarklassen heller. Sånt får vi försöka med själva nu för tiden, även om det inte är många jobbare som inser vårt eget bästa. Sitt eget bästa, menar jag.

Eftersom partiet förändrats mer i toppen än botten stod det "Moderata samlingspartiet" överst på min blå respektive vita valsedel när jag förtidsröstade i veckan.

Centern - den polske rörmokarens bäste vän

Så återstår då det flerfaldigt förvandlade Bondeförbundet. Utan Anitras chef och DetHärÄrLennart har man blivit Alliansens mest liberala parti, om än med oroväckande många knätofsar och landsbygdsromantiker i leden fortfarande. Men man får se till det positiva - som Maud & Federley t.ex. Till det goda hör ungdomsavtalen och andra förändringar av arbetsmarknaden, skattereduktionen av hushållsnära tjänster, ett helhjärtat stöd till de lettiska arbetarna i Vaxholm och arbetskraftsinvandring i allmänhet, minska antalet myndigheter och omsvängningen i kärnkraftsfrågan.

Vem röstar då på Centern? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Maud Olofsson om vem partiets väljare är.

Gissa det du... Bönder som är missnöjda med allt utom bidragen, småborgare som talar dialekt, lanthandlare och kittelflickare, knallar och valackare, dalkullor som sjungande vandrar till Stockholm för att söka jobb som roddarmadamer, hovslagare och vallflickor, Jöns Ersson i By och Hans-Mats från Nås, Måns med läppen och så han vars namn jag inte vet. Och så en och annan tokjävel som håller på med växtfärgning men som ändå inte vill rösta på miljöpartiet. Men framför allt folk som är beredda att kompromissa med vad fan som helst, till exempel kärnkraften, för att få chansen att regera.

Eftersom partiet förändrats mer i toppen än botten blev det en gul valsedel från Centerpartiet i år. Får hoppas de lever upp till sin liberala image och inte återfaller i höjda jordbruksbidrag och annat trams.

Val06: Småpartierna

Fi - med återfallsförbrytare i ledningen

Mediehypen kring partiet som kapade feminismen kom av sig rejält. Kanske var det inre stridigheter orsakade det, kanske var det fågelinfluensans härjningar som blev skatornas fall.

Partiets politik liknar den Schyman alltid drivit: kvotering, större offentlig sektor, detaljreglera människors privatliv osv. Finansiering och sånt trivialt skiter man högaktningsfullt i. Pengarna får männen hosta upp får man väl anta.

Jag kan nu dessutom avslöja att partiledaren och skattefifflaren Gudrun Schyman är en återfallsförbrytare. Detta eftersom hon vid flera väl dokumenterade tillfällen bakat bullar vilka hon och hennes medsystrar sålt på bl.a. Kiviks marknad, i Jönköping och i Nässjö (se nedan för dokumentation). Att i hemmet tillaga livsmedel för försäljning är ohygieniskt och således förbjudet.

• Nu blir det andra bullar, Aftonbladet, 19/7 2005
• Nu blir det andra bullar för Schyman, Expressen, 18/7 2005
• Bilder från valrörelsen 2006, Feministiskt initiativ

Info från (fi) själva om 2006 års möten i Kivik (14/7), Jönköping och Nässjö.

Junilistan - ger ett splittrat intryck

Fortfarande drygt ett decennium efter anslutningen till EU spelar Europasamarbetet en perifer roll i svensk politik. Den diskuteras tyvärr ofta som en helt fristående fråga och inte sällan förminskas debatten till samma spörsmål som ställdes 1994: Ja eller Nej, stanna kvar eller lämna organisationen.

I riksdagen driver de två små vänsterpartierna en tydlig nej-linje, centern en lite otydlig nja-linje och de övriga en tydlig ja-linje. Eftersom opinionen i Sverige är mycket negativ till Bryssel innebär det stora politiska risker för Alliansen och (s) att dryfta EU i allmänhet och i synnerhet i en valrörelse. Allt detta sammantaget ledde till Junilistans framgångar i det senaste EU-parlamentsvalet.

Men då svenska valrörelser är visionslösa anrättningar med plånboksfrågor i fokus har (jl) haft mycket svårt att nå ut. Tyvärr innebär partiets sammansättning med personer från de flesta politiska läger även praktiska problem - vilken regering kan (jl) stödja? Kan man enas i några viktiga inrikesfrågor? Arbeta fram en gemensam budget? Sitta med i en regering? I riksdagen betyder helt enkelt ett enigt parti mer än i Europaparlamentet.

Övriga småpartier

Sen finns det ju några andra småttingar också som inte heller de lär ha någon chans på söndag. Det Liberala Partiet är värt att uppmärksamma för sin ädla kamp. Men det känns i år som man borde prioritera maktskifte framför det riktiga i att välja ett sympatiskt parti utan chans på fyra procent. En röst på dom får vänta tills Alliansen sitter säkert.

Till blåbären i årets skörd torde Unika Partiet och den f.d. kristdemokraten Gert Fylkings i dagarna insomnade RIX-parti räknas. Med udda krav såsom varningstexter på retuscherade modellfoton, slopande av körkortsprov och större rökrutor är de mer medieflugor utan substans än riktiga partier. Men kunde Bert Karlsson ta sig in i riksdagen så vore det väl inte omöjligt för Fylking att göra samma bedrift och göra politiken lite mer turbulent.

Sydsvenskan gjorde i fredagens tidning en liten inventering över småpartiernas riktiga lingonserie i de senaste valen. Följande partier fick inte många röster var - men deras respektive valmanifest torde vara mer läsvärt än regeringspartiet.

• Axel Nilssons parti för den nordtyska kaninens överlevnad (1994)
• Svenska småbils- och rusdrycksförbundet SSBRDF (1998)
• Gay Nazi-demokraterna (1998)
• Antioxidantpartiet fria radikaler (2002)

Vi får väl se om Gamla Moderaterna blir 2006 års nyhet i lingonserien.

Val06: Socialdemokraterna

En gång i tiden var Socialdemokraterna en radikal rörelse som sjöng att "både stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner". Idag är partiet riksdagens mest konservativa och ser varje skattehöjning och detaljreglering som ett bevis på omtanke. Inledningsvis var man en motvikt till adeln men förvandlades snart till att själva bli den nya politiska adeln - dagens maktelit som ger sig själva möjligheter man begränsar för andra. Det som på Per-Albins tid var ett hedersuppdrag är numera ett bara ytterst välbetalt yrke trots ibland skral utbildning.

Förvandlingen från ett framåtblickande arbetarparti till nostalgiskt bidragsparti är tydligt i valmanifestet som i stora drag innebär bidragshöjningar och avgiftssänkningar samt stopp för att utveckla vårdskolaomsorg, löften som totalt kostar cirka 25 miljarder kronor att förverkliga.
– De flörtar lite med alla. Det är en lite desperat programförklaring, säger Lotta Gröning till aftonbladet.se.

Utrikespolitiskt har Socialdemokraterna en lång mörk historia. Baltutlämningen, oviljan att pressa Stalin om Raoul Wallenberg, gratulationerna till Pol Pot när denne erövrat Phnom Penh, inställningen till öststaternas frigörelse från Sovjetunionen, Egypten-affären och "nästan-folkmordet" i Darfur är några minnesvärda ögonblick de senaste 50 åren.

Än idag används biståndet till att smörja regimer med en "bra" ideologisk inriktning. Vietnam fick ifjol 239 miljoner kronor trots att det är en stenhård kommunistregim. Nästan det dubbla beloppet erhåller det genomkorrumperade Moçambique i ett s.k. budgetstöd (pengarna går utan villkor från givaren rakt in i statsbudgeten). Biståndet har bl.a. finansierat en gigantisk banksvindel.

- Ska länder som inte är demokratiska få bistånd?
- Vad är ett demokratiskt land? Det är en sådan fråga som även professorerna på de kändaste universiteten tvistar om. De enda demokratier som finns i världen är väl Sverige och Norge och några stycken till, säger biståndsminister Carin Jämtin (s) till DN.

Om dessutom (v) och (mp) lyckas i sina utpressningsförsök och bildar regering tillsammans med (s) blir det hart när omöjligt att försöka förutspå vilken politik som kommer föras. EU-medlemskapet, insatserna i Afghanistan, relationerna med USA och många andra länder etc lär alla bli potentiella regeringssplittrare i en rödgrön koalition. En avkriminalisering av fildelning strider mot våra åtaganden som medlem i WTO och kan leda till gnissel i den så viktiga frihandeln, en bieffekt varken (v) och (mp) lär sörja.

Ingen text om (s) är komplett utan alla skandaler.

• 13/12 2004. Funktionärer från LO-facket Byggnads blockerade en arbetsplats i Vaxholm och skrek "Go home!" till lettiska byggnadsarbetare. Arbetslivsminister Hans Karlsson, tidigare LO-medarbetare, slöt helhjärtat upp på Byggnads sida.
• 26/12 2004. Tsunami-katastrofen drabbade tiotusentals svenskar - och regeringen bevisade att antalet tjänsteår inte är någon garant för väl utfört arbete. Trots att kritiken från Hirschfeldts katastrofkommission var sensationellt hård tvingades ingen minister avgå.
• 25/1 2005. Efter hård kritik från skolminister Ibrahim Baylan drog Skolverket tillbaka en rapport som visade att kvaliteten i kommunala skolor kan öka tack vare konkurrensen från privata friskolor. KU riktade senare mycket skarp kritik mot ministerns agerande.
• 21/5 2005. Statsministern pratade reklam och hotade med inskränkningar av yttrandefriheten. Om att förbjuda tidningarna Slitz och Café sade Jens Orback att det inte var "aktuellt i dagsläget".
• 10/3 2005. Ansvarig minister presenterade en stopplag mot privat drivna sjukhus.
• 29/3 2005. Samtidigt som SVT genomförde kampanjen "Fri television" ersattes den f.d. finansministern Allan Larsson (s) på posten som styrelseordförande av den då nyligen avgångne vice statsministern Lars Engqvist (s).
• 21/7 2005. Socialministerns sambo, Bo Bylund (s), utsågs till chef för det viktigaste propagandaorganet - AMS.
• 24/2 2006. En av Perssons viktigaste medarbetare på partihögkvarteret ertappades med att skicka e-post som förtalar Fredrik Reinfeldt.

Sen har vi ju även SSU:s medlemssiffror och dess ordförande som misstänks ha kallat en krogvakt för svartskalle. Stängningen av misshagliga webbsidor. En makalös oförmåga på Rosenbad och UD att vittja faxen och minnas om man ringer ut när tsunamivågen rullat in. Lövdéns lägenhetsaffärer. Stiftelsen Anna Johansson-Visborgs bostadsförmedling för (s)-toppar. Perssons doktorshatt i Örebro. Ringholms fotbollsresor med regeringsplanet. Anitras guldkantade pensionsavtal. Billströms lyxmiddagar och valsvek om trängselskatten. Byggnads kursgård som drevs av den dubbelt avlönade riksdagsledamoten Ola Rask. Perssons arbetsmiljöbrott...

Det som utmärker partiet idag är överhetens arrogans där maktinnehavet har blivit ett självändamål som säkras medelst en massiv kampanjapparat inför valen och valfusk samt på längre sikt genom att använda utnämningar och starta myndigheter som belöningar åt de trogna används skattepengar för att cementera partiets ställning och sprida sina egen ideologi. Iögonfallande under de senaste 12 åren är också att Persson et al inte insett att med makten följer också ett ansvar. Kritik viftas bort som konspirationer från politiska motståndare och näringsliv, han villkorar utredningar och t.o.m. recenserar frågorna under KU-förhören i realtid.

Naturligtvis har en regering alltid ett visst övertag över oppositionen, ett faktum statsministern utnyttjar långt över anständighetens gräns. Obehagliga siffror avbeställs, finns sådana ändå så flyttar man människor mellan kolumnerna - går inte det så ljuger man. Som en sista utväg kan man ju också låtsas som det regnar, "arbetslösheten är inget problem" låter kanske bra från talarstolen men rimmar illa med verkligheten.

Vid tidigare val har Persson med visst fog kunnat peka på en oenig borgerlighet och "stora högerreformer". Men med de Nya Moderaterna har han fått en välfärdskramande fiende samt en Allians som löst kärnkraftsfrågan exempelvis. Med förlusten av Högerspöket blev det också svårare att mobilisera krafterna - och splittringen i den rödgröna röran är tydligare än någonsin.

Förutom risken för kommunister på ministerposter så har Alliansen ytterligare en stor tillgång: Marita Ulvskog - dyngspridaren och överdrifternas kvinna nummer 1.

• Valet -76 kändes som en statskupp.
• Bonnier måste stoppas genom lagstiftning (som får stöd från bl.a. A. Rami!).
• Kritik mot Persson måste tystas ned eftersom sånt "kan trigga igång" labila personer. Fru Ulvskog själv då får man anta?
• (Fp) smutsar ner demokratin och Leijonborg är som en våldtäktsman samt ljuger.

I en krönika i SvD beskrivs Ulvskogs agerande efter (fp)-affären.

Men dataintrång hos socialdemokraterna är uppenbarligen inte positivt, särskilt inte om man frågar den kränkta partisekreteraren Marita Ulvskog. Hon är så upprörd att känslomätaren ser ut att ha gått varvet runt och kommit tillbaka till glad - eller åtminstone skadeglad, som av många anses vara en högre njutning. "Egen framgång är bra, men andras motgång är heller inte att förakta" som det gamla visdomsordet lyder.

När rörelsen de senaste veckorna börjat inse att partitoppens trötthet och arrogans riskerar att kosta dem makten har både Ulvskog och Persson redan före valdagen försökt undslippa allt ansvar för valförlusten och skyller på ovidkommande detaljer. Att det ska vara så svårt för Persson & Ulvskog att ta ansvar och erkänna att man gjort fel!
– Om de borgerliga vinner valet kan det mycket väl vara på grund av att de har gjort det här intrånget i våra datorer, det är en demokratisk skandal som är av en sådan omfattning att om man skulle missa att klara ut vad som har hänt så faller ansvaret väldigt tungt på folkpartiet och Lars Leijonborg, säger Göran Persson till SR Ekot.

Vem är det då som sväljer den alltmer presidentlike Perssons statistikfintande, drömmer om Folkhemmet och höjda bidrag? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Göran Persson vem Socialdemokraternas väljare är.

"Pensionärer. Förtidspensionärer, de facto-pensionärer och pensionärer i anden. Folk vars framtidstro bygger på Erlander, Sträng, Per-Albin och beredskapsarbeten. Arbetare som vill bygga egnahem och handla på Konsum, ett riktigt Konsum med återbäring på kvittona. Såna som vill ha tillbaka Hylands hörna, träskidor med riktiga bindningar och Volvo PV med delad bakruta. Folk som har en vag känsla av att allting har gått åt fanders. Folk som tror att vi fortfarande har en ideologi, och det är en tro som man kan bli salig på om man bara vill. Se bara på hur många som har varit med i SSU genom åren."

Val06: Miljöpartiet

Genom att kapitalisera på några döda sälar i Kattegatt under valrörelsen tog sig Miljöpartiet in i riksdagen 1988. Även om stödet dalade kort före valet när det visade sig att sälarna inte alls dött av miljögifter utan av virus kom man ändå att spela en viss roll under det turbulenta krisåret 1990. Förhandlingarna med (s) sprack dock och partiet ramlade ur riksdagen 1991. Med anledning av att partiet även profilerat sig som EU-motståndare tog sig tyvärr de gröna in i värmen igen 1994, och vi har sedan dess tvingats stå ut med de ekologiskt riktiga trollen.

Trots enträgna försök att låtsas stå över den traditionella blockpolitiken är det ingen tvekan om att (mp) tillhör den grupp som ser detaljregleringar, höga skatter och en oansvarig ekonomisk politik som sitt signum.

Tyskland var under 1920- och 30-talet en föregångare i djurrättstänkandet, exempelvis kunde vanvård av djur eller stöld av rovfågelägg rendera enkel biljett till koncentrationsläger. Lite av de här idéerna i modernare tappning om att djuren har samma rättigheter som människor finns inom den s.k. djurrättsrörelsen, som tyvärr har en hel del anhängare i (mp). Naturligtvis kan man inte jämföra (mp) med Nazityskland, men det sägs ju att där man behandlar djur som människor behandlar man snart människor som djur. Visdomsord jag kom att tänka på när det blåste kring Grön Ungdoms dåvarande ordförande Zaida Catalan för något år sedan.

"En gris har lika stor intelligens som ett förståndshandikappat barn."

Till råga på allt tog hon inte tillbaka sitt groteska uttalande, utan påstod sig ha blivit missuppfattad - hon ville bara uppvärdera djuren. Att jämföra handikappade med grisar gick finfint, men själv kunde hon inte ens förmå sig att göra en pudel.

Det är få partier som är så öppna och toleranta mot invandrare som (mp). Engagemanget från Fridolin m.fl. för bl.a. den tillfälliga flyktingamnestin är värt all heder, särskilt när man gick emot (s) unkna politik så öppet. Men inom vissa kretsar av miljörörelsen frodas ett helt annat tankegods, nämligen den att människorna måste bli färre för att minska belastningen på naturen. Därifrån är steget för en del miljöpartister tyvärr inte långt till att propagera för minskad invandring.

Utrikespolitiskt lever partiet kvar i tron att neutralitet är vägen till framgång. Vi ska till varje pris vara alliansoberoende, från såväl EU som Nato. Sympatiskt nog har (mp) till skillnad från (v) inga svårigheter att ta avstånd från vänsterdiktaturer. Tyvärr delar man dock synen på Israel & USA och den naiva inställningen till mellanösterns islamistiska strömningar.

Inrikespolitiskt lovar man runt - och får faktiskt igenom en hel del. Man slår Ohlys förhandlare med hästlängder och lyckas på något sätt alltid att se ut som den stora segraren i kohandeln kring budgeten. Under nästa mandatperiod vill man satsa på bl.a. 40.000 nya jobb inom den offentliga sektorn. Enligt Riksdagens Utredningstjänst (RUT) kostar Miljöpartiets valmanifest 75 miljarder kronor per år att förverkliga.

EU, friskolor och småföretagande är områden som ofta leder till konflikt med (v) och (s). Imagen som riksdagens kusiner fråna landet vårdar man ömt, en del galna förslag har genom åren kunnat läggas de gröna till last. Några har blivit verklighet, såsom friåret, Botniabanan och stöd till medicinskt undermålig vård (Vidarkliniken t.ex.). Annat återstår att realisera, exempelvis det räntefria samhället och medborgarlön.

Imagen av att inte vara som de andra högavlönade politikerna fick sig allt en liten knäck när Ruwaidas taxiåkande avslöjades för några år sedan. Även Gahrtons förmodat berusade bilkörning väckte uppståndelse. Inte bara för polisens taffligt utförda alkotest som ledde till ett frikännande, utan också för att Gahrton kombinerade de två mest förhatliga ting en miljöpartist känner - bil och flyg (han var på väg till Arlanda). Jakten på att stoppa cityjeeparna i Stockholm blev lite mer lågmäld när det visade sig att Peter Eriksson själv rattar ett sådant förhatligt åkdon hemmavid. För övrigt är resten av riksdagens miljöpartister inte heller särskilt miljövänliga.

Tidningen Folkvett som ges ut av föreningen Vetenskap och Folkbildning har i en granskning av Miljöpartiets politik funnit generande brister i synen på vetenskap och beprövad erfarenhet. Eftersom den Antroposofiska medicinen aldrig lyckats bevisa sin effektivitet i kliniska studier vill (mp) istället sänka kraven samt att alla landsting ska sluta avtal med kvacksalvarna på Vidarkliniken. Efter påtryckningar från partiet ger staten under åren 2005-2007 totalt 9 miljoner kronor till kliniken. Och ska forskning om den alternativa medicinen bedrivas skall det vara för att förstärka metodernas legitimitet, inte att ta reda på huruvida de fungerar. Vidare är partiet kvicka med att upphöja ockulta ritualer, kosmiska krafter och pseudovetenskap till "sanning" samtidigt som man förnekar fakta och vetenskapligt säkerställda resultat.

En svår fråga för ledargarnityret i (mp) är huruvida man bör ingå i en (s)-ledd regering eller ej. En del befarar att om partiet sitter med i en regering tvingas man också ta ett helhetsansvar, något man så bekvämt slipper undan nu. Wetterstrand och Eriksson har hotat ett otal gånger med att sluta stödja (s) om de inte får några ministerposter, ett hot som ekat allt ihåligare.

- Inför förra valet sade ni också att ni inte skulle stödja en regering som ni inte själva satt i. Varför ska vi tro på er den här gången?
- Just därför. Om vi gjorde samma sak igen och inte stod fast vid vad vi sade skulle ju ingen ha förtroende för oss igen.
Maria Wetterstrand, språkrör i (mp), SR Studio Ett 23/5 2006

Vem är det då som går på de grönas floskler, förförs av pseudovetenskap och vill ha medborgarlön? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Peter Eriksson om vem Miljöpartiets väljare är.

"Nä, det svarar jag inte på. Då skrämmer jag väl bort inte bara partiarbetarna utan våra väljare också. Om nu dessa eländiga flummare över huvud taget kan läsa. Hjärnan behöver ju näring för att fungera, inte bara hemodlat hö och maskrosvin."

Val06: Vänsterpartiet

Att välja vilket parti man ska rösta på känns nästintill hopplöst i år. Alla har de några frågor man inte kan hålla med om, och rollerna inom Alliansen är ombytta med (c) som liberaler, (m) som smygsossar, (fp) som batongviftare och (kd) som... tja, alltsammans kryddat med lite psalmsång. Tänkte därför göra ett varken seriöst eller heltäckande försök att summera mina tankar om partierna.

Vänsterpartiet.

Till vänster om oss finns bara avgrunden.
C-H Hermansson

Länge var Vänsterpartiet Kommunisterna ett parti av kuriöst värde för landet. Palme kallade dem avgrundsvänstern, de där testuggande typerna som med idoler som Mao och andra massmördare förvisso både syntes och hördes i debatten, men gjorde föga avtryck i verkligheten. Men i takt med Socialdemokraternas rörelse högerut under 70- och 80-talet och den nya ledaren Gudrun Schymans nedtoning av kommunismen blev (v) sedermera Riksdagens permanenta vänsterytter.

Men mot slutet av 90-talet blev man också sossarnas dörrmatta till Rosenbad, ett faktum som de mer rumsrena elementen inom partiet ogillade starkt. Perssons ständiga upprepning av "inga kommunister i regeringen" stärkte ytterligare kraven på förändring. Ett försök att slutligen reformera partiet och göra det politiskt korrekt misslyckades dock fatalt, testuggarna vann och Schyman, Lönnroth & co fick ta sitt pick och pack och fly fältet. Att ha reformister och diktaturkramare under samma tak gick inte för sig.

Någon jävla ordning måste det vara i ett parti, som Hermansson så fyndigt uttryckte det redan 1969.

Scenen äntrades istället av Larsson, Ohly m.fl. Människor för vilken kommunismen fortfarande är nyckeln till framtiden, en värld där alla människor är lyckliga och opposition inte existerar. Alltså ungefär samma typ av himmelrike dit kompisarna med dynamitbälte i Hizbollah åker efter förrättat värv.

Att fortfarande kalla sig kommunist kräver onekligen ett speciellt förhållande till verkligheten. Att Ohly har detta visade hans farsartade partiledardebut. Djupt därinne i sina marxist-leninistiska dimmor yrade han för allt och alla om sin match mot Nacka Skoglund och man fick en flashback av Brezjnevs sista förvirrade år vid makten. När han sedan föredrog Castro framför Bush ökade knappast förtroendet, för att slutligen punkteras helt och hållet när han slutade kalla sig kommunist, men fortfarande hade kvar åsikterna.

Precis som (mp) har Ohly haft lätt att ta till stora ord om hur snart man tänker sluta stödja (s)-regeringen. Är det inte ministerposter så är det något annat godis man är ute efter, t.o.m. hot om nyval har luftats. Eller att helt enkelt sitta och tjura och rösta nej i största allmänhet. Särskilt konstruktivt är det inte, särskilt som man till skillnad från de gröna knappast i en enda fråga kan göra upp med högern istället.

Utrikespolitiskt svänger Ohly sina lurviga i sällskap med Hizbollah, "frihetskämparna" i Bagdad och så naturligtvis Hugo Chavez. Lösningen på världens problem är att bojkotta Israel och USA. Och så finns ju FN, denna jordens frälsare förkroppsligad i mutor, papperstigrar och marmorgolv. Men ibland duger inte ens FN, i de fall då organisationen skulle inskränka kompisarnas handlingsutrymme. Som Hizbollah i Libanon t.ex.

Inrikespolitiskt leker Ohly julklappsutdelare och överräcker dyra gåvor märkta med etiketten "mottagaren betalar". Att karln är en jäkla tomte är väl inget nytt, men årets idé att skapa 200.000 jobb i offentlig sektor tillhör definitivt kategorin löften som efter en valseger blir till en vag målsättning. Enligt Riksdagens Utredningstjänst (RUT) kostar Vänsterpartiets valmanifest 160 miljarder kronor per år att förverkliga.

Allt ovan sammantaget har lett in partiet på en opinionsmässig ökenvandring. Från de trygga åtta-tolv procenten när Schyman styrde ner mot en tillvaro där man måste lita till en en kär gammal vän, Kamrat fyra procent, för att klamra sig fast i Riksdagen.

Vem är det då som går på Ohlys lättköpta valfläsk, glömmer partiets mörka förflutna och drömmer om en socialistisk framtidsutopi? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Lars Ohly om vem Vänsterpartiets väljare är.

"Ärligt talat, såna som jag själv. Folk som inte har fattat att en ideologi som inte har funkat under snart nittio år inte kommer att funka i fortsättningen heller. Revolutionsromantiker, snälla människor som menar väl men som är lite... ja, lite kortsynta. Det sägs ju att man inte kan vara hederlig, intelligent och kommunist på samma gång. Endera är man en hederlig kommunist, och då är man inte intelligent. Eller så är man en intelligent kommunist, och då är man inte hederlig. Eller så är man både hederlig och intelligent, och då är man inte kommunist. Själv är jag en hederlig kommunist."