Val06: Vänsterpartiet

Att välja vilket parti man ska rösta på känns nästintill hopplöst i år. Alla har de några frågor man inte kan hålla med om, och rollerna inom Alliansen är ombytta med (c) som liberaler, (m) som smygsossar, (fp) som batongviftare och (kd) som... tja, alltsammans kryddat med lite psalmsång. Tänkte därför göra ett varken seriöst eller heltäckande försök att summera mina tankar om partierna.

Vänsterpartiet.

Till vänster om oss finns bara avgrunden.
C-H Hermansson

Länge var Vänsterpartiet Kommunisterna ett parti av kuriöst värde för landet. Palme kallade dem avgrundsvänstern, de där testuggande typerna som med idoler som Mao och andra massmördare förvisso både syntes och hördes i debatten, men gjorde föga avtryck i verkligheten. Men i takt med Socialdemokraternas rörelse högerut under 70- och 80-talet och den nya ledaren Gudrun Schymans nedtoning av kommunismen blev (v) sedermera Riksdagens permanenta vänsterytter.

Men mot slutet av 90-talet blev man också sossarnas dörrmatta till Rosenbad, ett faktum som de mer rumsrena elementen inom partiet ogillade starkt. Perssons ständiga upprepning av "inga kommunister i regeringen" stärkte ytterligare kraven på förändring. Ett försök att slutligen reformera partiet och göra det politiskt korrekt misslyckades dock fatalt, testuggarna vann och Schyman, Lönnroth & co fick ta sitt pick och pack och fly fältet. Att ha reformister och diktaturkramare under samma tak gick inte för sig.

Någon jävla ordning måste det vara i ett parti, som Hermansson så fyndigt uttryckte det redan 1969.

Scenen äntrades istället av Larsson, Ohly m.fl. Människor för vilken kommunismen fortfarande är nyckeln till framtiden, en värld där alla människor är lyckliga och opposition inte existerar. Alltså ungefär samma typ av himmelrike dit kompisarna med dynamitbälte i Hizbollah åker efter förrättat värv.

Att fortfarande kalla sig kommunist kräver onekligen ett speciellt förhållande till verkligheten. Att Ohly har detta visade hans farsartade partiledardebut. Djupt därinne i sina marxist-leninistiska dimmor yrade han för allt och alla om sin match mot Nacka Skoglund och man fick en flashback av Brezjnevs sista förvirrade år vid makten. När han sedan föredrog Castro framför Bush ökade knappast förtroendet, för att slutligen punkteras helt och hållet när han slutade kalla sig kommunist, men fortfarande hade kvar åsikterna.

Precis som (mp) har Ohly haft lätt att ta till stora ord om hur snart man tänker sluta stödja (s)-regeringen. Är det inte ministerposter så är det något annat godis man är ute efter, t.o.m. hot om nyval har luftats. Eller att helt enkelt sitta och tjura och rösta nej i största allmänhet. Särskilt konstruktivt är det inte, särskilt som man till skillnad från de gröna knappast i en enda fråga kan göra upp med högern istället.

Utrikespolitiskt svänger Ohly sina lurviga i sällskap med Hizbollah, "frihetskämparna" i Bagdad och så naturligtvis Hugo Chavez. Lösningen på världens problem är att bojkotta Israel och USA. Och så finns ju FN, denna jordens frälsare förkroppsligad i mutor, papperstigrar och marmorgolv. Men ibland duger inte ens FN, i de fall då organisationen skulle inskränka kompisarnas handlingsutrymme. Som Hizbollah i Libanon t.ex.

Inrikespolitiskt leker Ohly julklappsutdelare och överräcker dyra gåvor märkta med etiketten "mottagaren betalar". Att karln är en jäkla tomte är väl inget nytt, men årets idé att skapa 200.000 jobb i offentlig sektor tillhör definitivt kategorin löften som efter en valseger blir till en vag målsättning. Enligt Riksdagens Utredningstjänst (RUT) kostar Vänsterpartiets valmanifest 160 miljarder kronor per år att förverkliga.

Allt ovan sammantaget har lett in partiet på en opinionsmässig ökenvandring. Från de trygga åtta-tolv procenten när Schyman styrde ner mot en tillvaro där man måste lita till en en kär gammal vän, Kamrat fyra procent, för att klamra sig fast i Riksdagen.

Vem är det då som går på Ohlys lättköpta valfläsk, glömmer partiets mörka förflutna och drömmer om en socialistisk framtidsutopi? Hämtat ur satirtidningen Söndagsnisse Strix "berättar" Lars Ohly om vem Vänsterpartiets väljare är.

"Ärligt talat, såna som jag själv. Folk som inte har fattat att en ideologi som inte har funkat under snart nittio år inte kommer att funka i fortsättningen heller. Revolutionsromantiker, snälla människor som menar väl men som är lite... ja, lite kortsynta. Det sägs ju att man inte kan vara hederlig, intelligent och kommunist på samma gång. Endera är man en hederlig kommunist, och då är man inte intelligent. Eller så är man en intelligent kommunist, och då är man inte hederlig. Eller så är man både hederlig och intelligent, och då är man inte kommunist. Själv är jag en hederlig kommunist."