Sorti orsakad av Reinfeldts taktik

Det var inte särskilt oväntat att Stegö Chiló fick nog till slut av den töntigaste skandalen någonsin, särskilt när statsministern visat ett nästintill obefintligt stöd för sin pressade medarbetare. Bara Bildt tog inledningsvis risken att smutsa ned sig, medan andra partiföreträdare runtom i landet mer än gärna varit medierna behjälpliga i att fösa licensskolkarna närmare avgrunden.

Ett skäl till pratglädjen inom partiet är naturligtvis att många moderater delar kulturvänsterns idé om att vissa utvalda ska ha rätt att syssla med sin hobby på andras människors bekostnad. Skillnaden ligger endast i vad de olika åsiktsriktningarna vill lägga pengarna på. Rimliga skatter är för dessa moderater en fråga som avhandlas först när operahus, konstnärslöner och ett dussin "sätta-sig-själv-på-kartan"-projekt är finansierade.

Reinfeldts "taktik" att ett efter ett kasta statsråden till vargarna i tron att de ska bli mätta är katastrofal. Man undrar om det överhuvudtaget finns någon medierådgivare i Rosenbad? Goda råd får lov att vara dyra i denna stund, när medierna och jaktlagsledare Persson laddar om och siktar på Billström.

Nu måste Reinfeldt snart inse att det är han som fått folkets förtroende att leda Sverige - inte Otto Sjöbergs Expressen, Jan Myrdals kulturelit eller Göran Perssons parti.

Att en löjligt trivial fråga som TV-licensen orsakade en så kraftig mediestorm är inte underligt, inkomsterna som den genererar är ungefär vad kulturstödet är för kulturvänstern och partistödet för partierna. Ett med våldsmonopolet uppbackat privilegium som under inga omständigheter får ifrågasättas. Minns vilken kollektiv chock den skattefinansierade kultureliten fick av ministerutnämningen.

Det är också sant att det inte finns något som journalister älskar så mycket som att rapportera om just journalister och frågor som rör dem själva. Därför är de licensskolkande avfällingarna Borelius och Stegö Chilò, public services vara eller icke vara samt elitkulturbidragen mer spännande än en "vanlig" fiffelskandal.

För övrigt kan man undra vilken sorts politiker journalister och medborgare önskar sig egentligen. Proffspolitiker föraktas men samtidigt krossas äldre politiska blåbär skoningslöst. Får man inte ha misslyckats någon gång i det förflutna, ändrat åsikter, bott utomlands eller begått något annat klandervärt finns det inte heller många alternativ till ungdomsförbundens broilers, vilka vet att mygla lagom mycket och lärt sig klia rätt ryggar.

En inte särskilt vågad gissning är de avgångna ersätts av två politiskt korrekta män/kvinnor som med ett fläckfritt förflutet och bländvita leenden presenterar samma tunna mittenretorik som statsministern gör.

För inte kan väl Johan Norberg bli handelsminister och Mattias Svensson kulturminister? Visst nej, då uppfylls ju inte kvoteringskravet.