Lite mer sandlåda, tack

Efter EU-inträdet har den politiska ledningen på gott och ont dämpat engagemanget i utrikesfrågor, men samtidigt tyvärr lagt sig till med en stundom självutplånande kompromissvilja. Ett exempel är den omfattande jordbrukspolitiken inom EU som tillåts svälla år efter år. Frankrike har insett att sandlådan är rätt plats för bidragsstriden (och många andra förhandlingar), men hot om blockering av unionen får inte hindra oss från att höja vår röst. Man får ett intryck av att samarbetsformen EU är viktigare än de resultat som kommer ut av det - att unionen blivit ett självändamål.

Undantaget från kompromisser är arbetsmarknads- och narkotikapolitiken samt alkohol- och läkemedelsmonopolet, men i dessa frågor är det dock tveksamt om den svenska linjen verkligen är nationen till gagn.

Även i relationerna med våra grannländer driver Sverige en defensiv politik. I dagarna diskuteras riskerna med den ryska björnen, då det förefaller som om Putin tänker utnyttja den kommande gasledningen under östersjön för att återta det militära initiativet i regionen. Detta sker efter att det svenska försvaret hårdbantats under decennier, och idag endast är en spillra av sitt forna jag. Dock har kostnaderna med den statliga byråkratins logik inte sjunkit i samma takt.

Inte ens gentemot med lilla Danmark lyckas politikerna hålla modet uppe. Tack vare bron har integrationen mellan de två storstadsregionerna tagit fart efter några trevande år. Som vanligt tyckte politikerna det var roligare att klippa band och skina ikapp med kungligheterna, än att sätta sig över nationell egoism och kompromissa. Eller rättare sagt, kompromissa är precis vad som gjorts - från Sveriges sida.

När danskarna i höstas menade att alltför många svenskar klarade intagningskraven på läkarutbildningen i Köpenhamn kom Leijonborg (fp) snabbt till undsättning och erbjöd en justering av betygsomräkningen mellan det svenska och danska systemet.

Men förhandlingarna om det omtvistade skatteavtalet har på danskt initiativ kärvat ihop fullständigt. Eftersom Malmö och Köpenhamn inte räknas som gränskommuner finns det ett specialavtal som ska reglera skatteinkomsterna för sundspendlarna. 90 procent av dessa bor i Skåne men arbetar och betalar skatt på andra sidan sundet, varför Danmark ersätter Sverige för förlorade skatteintäkter. Kompensationen är dock bara delvis (t.ex. inte landstings- eller fastighetsskatt), och tilltagen i underkant, samt går via svenska staten som behåller lejonparten. I Skåne vill politikerna ändra avtalet så att bostadsorten avgör var skatten ska betalas, men danskarna är av ekonomiska skäl obevekliga i sitt motstånd - och regeringen i Stockholm kan på sin höjd uppvisa ett förstrött intresse i frågan.

I svensk utrikespolitik numera tenderar goda relationer prioriteras högre än resultat som ligger i Sveriges intresse. Kompromissa måste man alltid göra - vänner emellan såväl som i tuffa förhandlingar. Men när konflikträdda ministrar gömmer sig bakom evighetsutredningar och inte driver en svensk linje är det bättre att dra sig ur EU och andra samarbetsorgan till vilka vi successivt avhänder oss makt. Ty om svenska politiker är tysta och för fina för att slåss, bestämmer Chirac och de andra treåringarna i sandlådan åt oss.